DN rapporterar den 5 oktober från ett seminarium anordnat av frivilligorganisationerna Actionaid, Diakonia, Concord och Forum Syd.
Varje år försvinner ungefär 8.000 miljarder kronor från världens utvecklingsländer. Det är tio gånger så mycket som världens samlade bistånd. Merparten göms undan i skatteparadis av multinationella storföretag.
Många fattiga afrikanska länder är väldigt rika på naturtillgångar som olja, guld och andra värdefulla mineraler. De utvinns i de flesta fall av västerländska företag.
– Genom att bara redovisa en mindre andel av intäkterna till både afrikanska länder och moderländer som Sverige och Frankrike betalar de multinationella koncernerna väldigt lite skatt, säger Léonce Ndikumana, professor i ekonomi vid universitetet i Amherst i Massachusetts, USA och tidigare forskningschef vid Afrikanska utvecklingsbanken. Många afrikanska länder har stora naturtillgångar, men endast en liten del av förtjänsterna stannar i Afrika. Företagens årsredovisningar är inte korrekta. De underskattar intäkterna och det handlar om stora summor pengar som därmed försvinner på olagliga vägar.
Suck!
S.k.transfer pricing, alltså principer och regler för prissättning mellan samverkande internationella företag, är nog det besvärligaste inom företagsbeskattningen. Det är en "vetenskap" som tvingats fram av behovet att fördela beskattningsunderlag mellan berörda länder.
Det finns ingen vetenskaplig sanning om hur ett marknadsmässigt pris ska fastställas. Vissa principer kan alla vara överens om, men när dessa ska omsättas i verkligheten finns hur många argument som helst för hur företagen faktiskt gjort. Endast extrema fall underkänns av domstolarna. För att lösa problemen har det under de senare decennierna etablerats tekniker för hur problemen ska hanteras. Företagen måste dokumentera sina överväganden på förhand och bevara underlagen för kontroll i efterhand. Överenskommelser, advance price agreements (APA), görs mellan företag och skattemyndigheter i olika länder. Komplexiteten har ökat pyramidalt.
Ett land stiftar sin egen lag. Det bestämmer själv hur inkomster ska beräknas och skatt tas ut. De länder som påstås lida av att inte beskatta sin export, har därför endast sig själva att skylla. Sen kan visserligen det säljande företaget (eller det köpande landet) ha en sådan ekonomisk och/eller politisk styrka att det tvingar exportlandet att acceptera ett så lågt pris att skatteunderlaget reduceras. Men då är följden av prisreduktionen ännu värre än skatteförlusten.
Ett enklare och effektivare sätt att ta ut motsvarande belopp är en exporttull. Om den tas på bruttovärdet behöver landet inte bekymra sig om avdrag för mer eller mindre påhittade kostnader som företagen kan yrka. Men det är också ett ännu effektivare sätt än en vinstbeskattning att skjuta sig själv i foten.
I själva verket är skatten ett hinder för exportlandet, eftersom den gör investeringen och verksamheten i landet dyrare än nödvändigt. Verksamheten belastas av en kostnad - skatten. I själva verket skulle landet tjäna på att ta bort skatten. Landet skulle bli attraktivare att investera och verka i; landet skulle slippa en besvärlig skatteadministration och resurskrävande granskningar och rättstvister med företagen (och andra länder) om fördelningen av skatteunderlaget.
Att 8.000 miljarder kronor försvinner är bara en följd av att man trott att man skulle kunna få in så mycket pengar utan konsekvenser.
Visar inlägg med etikett armslängdsprincipen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett armslängdsprincipen. Visa alla inlägg
onsdag 5 oktober 2011
torsdag 17 september 2009
KURS I TRANSFER PRICING FÖR 36 500 KRONOR
Fick just ett erbjudande från Internationella Handelshögskolan i Jönköping om en kurs i Transfer Pricing, med deltagande av en elit inom den internationella skatteforskar- och konsultbranschen. Två föreläsare från svenska Skatteverket deltar också.
Dessvärre finns det nog ett stort behov av sådana kurser. Men vem kan tala om vad som är ett korrekt världsmarknadspris för halvfabrikat och rättigheter vid transaktioner mellan närstående företag i internationella koncerner? Med anspråk på vetenskaplighet!
Läs Skatteverkets information och storkna. Eller undra varför detta måste vara nödvändigt.
36 500 bagis. Som hittat.
Avskaffa bolagsbeskattningen.
Dessvärre finns det nog ett stort behov av sådana kurser. Men vem kan tala om vad som är ett korrekt världsmarknadspris för halvfabrikat och rättigheter vid transaktioner mellan närstående företag i internationella koncerner? Med anspråk på vetenskaplighet!
Läs Skatteverkets information och storkna. Eller undra varför detta måste vara nödvändigt.
36 500 bagis. Som hittat.
Avskaffa bolagsbeskattningen.
onsdag 17 december 2008
TRANSFER PRICING OCH BEVISPRÖVNING
Institutet Skatter & Rättssäkerhet höll den 17 december ett seminarium med ovanstående rubrik under ledning av sin ordförande advokat Peter Nordquist. Professor - och numera även advokat - Börje Leidhammar inledde med funderingar kring Bevisbörda och beviskrav i skattemål rörande tillämpningen av reglerna om Transfer Pricing (TP) i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, alltså de regler som avser att försvara det svenska beskattningsunderlaget och hindra företagen att genom manipulationer med prissättningen vid affärer med utländska närstående företag minska sin skattepliktiga inkomst i Sverige. Genom lagstiftning under 2007 finns det i Sverige också särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning, de s.k. TPD-reglerna. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap SKV M 2007:25 .
Detta rättsområde det i särklass mest komplicerade inom skatterätten. Det omfattar inte bara den interna svenska skattelagstiftningen utan inbegriper internationella skatterättsliga konventioner, dubbelbeskattningsavtal och lagstiftningen i de länder med vilka företaget har affärer. Den centrala regeln (den s.k. korrigeringsreglen) finns i 14 kap. 19 § IL och har följande lydelse:
Om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Detta gäller dock bara om
1. den som på grund av avtalsvillkoren får ett högre resultat inte skall beskattas för detta i Sverige enligt bestämmelserna i denna lag eller på grund av ett skatteavtal,
2. det finns sannolika skäl att anta att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan parterna, och
3. det inte av omständigheterna framgår att villkoren kommit till av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.
För att underlätta tillämpningen finns det också på övernationell nivå en rekommendation, utarbetad och kontinuerligt uppdaterad och utvidgad av OECD.
Dagens diskussion rörde nu inte dessa - närmast oöverstigliga - problem, utan hur denna lagstiftning skall hanteras av skattemyndigheterna och domstolarna. I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?
Den centrala betämmelsen om eftertaxering finns i 4 kap. 16 § TL, och lyder:
16 § Eftertaxering får ske om den skattskyldige
1. i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen,
2. lämnat oriktig uppgift i mål om taxering eller
3. underlåtit att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han är uppgiftspliktig
och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats.
Vad som avses med oriktig uppgift framgår av 5 kap. 1 § andra stycket.
När det gäller eftertaxering för tillämpning av korrigeringsregeln, ankommer det på Skatteverket att bevisa att intressegemenskap föreligger, att det tillämpade priset avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare och att det är intressegemenskapen som föranlett det avvikande priset. Skattemyndigheten ska också visa att det inte finns några ytterligare kostnader som rätteligen ska belasta företaget och att avvikelsen inte kan ha berott på något annan än intressegemenskapen. De sistnämnda omständigheterna kan i och för sig företaget bäst visa och har väl normalt intresse att göra det, men genom att ett eftertaxeringsyrkande ses som en helhet är det Skatteverkets uppgift.
När TPD-regelerna infördes framhölls det att de inte avsåg att ändra på reglerna om bevisbördans placering (prop. 2005/06:169 s 102 och avsnitt 7.4).
Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.
En livlig diskussion utbröt. Det rådde knappast olika uppfattning om att Leidhammar har rätt i princip. Tillvaron är emellertid ibland så komplicerad att det kan vara svårt att skilja mellan helhet och delar när det gäller att avgöra innehållet i ett yrkande. I synnerhet gäller detta i TP-mål. Ska Skatteverket beskriva och styrka omständigheter som verket inte kan känna till blir problemet oöverstigligt. Det är en helt annan situation än i ett mål som gäller om en inkomst inte redovisats eller om en icke avdragsgill kostnad bokförts.
Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.
Samma dag läser vi i tidningarna om att Volvo fått avdrag för nedskrivning av en fordran på ett brittiskt dotterbolag medan ICA av länsrätten vägrats ett ränteavdrag på 1,8 miljarder kr. Volvos framgång fick börskursen att hoppa upp 4 %. Häromdagen meddelade ICA att Skatteverket nekat koncernen att göra ränteavdrag på nästan 3,2 miljarder kronor under perioden 2004-2007. Man kan var förvissad om att såväl företag som Skatteverket anser att man haft rätt.
Vi får väl se hur det går när domarna överklagas. På nytt kommer domstolarna att behöva ta ställning till den omöjliga uppgiften att avgöra vad som är marknadsmässiga villkor i affärer mellan närstående. Utgången blir ett lotteri, eftersom detta är något som är omöjligt att objektivt avgöra.
Vad som egentligen är en kamp mellan olika länder om beskattningsunderlaget från företagens vinster, driver enskilda länders skattemyndigheter som skattemål vid nationella domstolar mot enskilda företag med gigantiska insatser. Ett motdrag av företag som utsätts för detta vore att yrka att Skatteverket kräver in uppgift om hur skattemyndigheten i det andra landet ställer sig. Den tycker förmodligen att det landet skulle haft ännu mera av beskattningsunderlaget.
Men helst skulle hela bolagsbeskattningen avskaffas. Argumenten finns här och i kolumnen till höger i bloggen.
Detta rättsområde det i särklass mest komplicerade inom skatterätten. Det omfattar inte bara den interna svenska skattelagstiftningen utan inbegriper internationella skatterättsliga konventioner, dubbelbeskattningsavtal och lagstiftningen i de länder med vilka företaget har affärer. Den centrala regeln (den s.k. korrigeringsreglen) finns i 14 kap. 19 § IL och har följande lydelse:
Om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Detta gäller dock bara om
1. den som på grund av avtalsvillkoren får ett högre resultat inte skall beskattas för detta i Sverige enligt bestämmelserna i denna lag eller på grund av ett skatteavtal,
2. det finns sannolika skäl att anta att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan parterna, och
3. det inte av omständigheterna framgår att villkoren kommit till av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.
För att underlätta tillämpningen finns det också på övernationell nivå en rekommendation, utarbetad och kontinuerligt uppdaterad och utvidgad av OECD.
Dagens diskussion rörde nu inte dessa - närmast oöverstigliga - problem, utan hur denna lagstiftning skall hanteras av skattemyndigheterna och domstolarna. I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?
Den centrala betämmelsen om eftertaxering finns i 4 kap. 16 § TL, och lyder:
16 § Eftertaxering får ske om den skattskyldige
1. i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen,
2. lämnat oriktig uppgift i mål om taxering eller
3. underlåtit att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han är uppgiftspliktig
och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats.
Vad som avses med oriktig uppgift framgår av 5 kap. 1 § andra stycket.
När det gäller eftertaxering för tillämpning av korrigeringsregeln, ankommer det på Skatteverket att bevisa att intressegemenskap föreligger, att det tillämpade priset avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare och att det är intressegemenskapen som föranlett det avvikande priset. Skattemyndigheten ska också visa att det inte finns några ytterligare kostnader som rätteligen ska belasta företaget och att avvikelsen inte kan ha berott på något annan än intressegemenskapen. De sistnämnda omständigheterna kan i och för sig företaget bäst visa och har väl normalt intresse att göra det, men genom att ett eftertaxeringsyrkande ses som en helhet är det Skatteverkets uppgift.
När TPD-regelerna infördes framhölls det att de inte avsåg att ändra på reglerna om bevisbördans placering (prop. 2005/06:169 s 102 och avsnitt 7.4).
Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.
En livlig diskussion utbröt. Det rådde knappast olika uppfattning om att Leidhammar har rätt i princip. Tillvaron är emellertid ibland så komplicerad att det kan vara svårt att skilja mellan helhet och delar när det gäller att avgöra innehållet i ett yrkande. I synnerhet gäller detta i TP-mål. Ska Skatteverket beskriva och styrka omständigheter som verket inte kan känna till blir problemet oöverstigligt. Det är en helt annan situation än i ett mål som gäller om en inkomst inte redovisats eller om en icke avdragsgill kostnad bokförts.
Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.
Samma dag läser vi i tidningarna om att Volvo fått avdrag för nedskrivning av en fordran på ett brittiskt dotterbolag medan ICA av länsrätten vägrats ett ränteavdrag på 1,8 miljarder kr. Volvos framgång fick börskursen att hoppa upp 4 %. Häromdagen meddelade ICA att Skatteverket nekat koncernen att göra ränteavdrag på nästan 3,2 miljarder kronor under perioden 2004-2007. Man kan var förvissad om att såväl företag som Skatteverket anser att man haft rätt.
Vi får väl se hur det går när domarna överklagas. På nytt kommer domstolarna att behöva ta ställning till den omöjliga uppgiften att avgöra vad som är marknadsmässiga villkor i affärer mellan närstående. Utgången blir ett lotteri, eftersom detta är något som är omöjligt att objektivt avgöra.
Vad som egentligen är en kamp mellan olika länder om beskattningsunderlaget från företagens vinster, driver enskilda länders skattemyndigheter som skattemål vid nationella domstolar mot enskilda företag med gigantiska insatser. Ett motdrag av företag som utsätts för detta vore att yrka att Skatteverket kräver in uppgift om hur skattemyndigheten i det andra landet ställer sig. Den tycker förmodligen att det landet skulle haft ännu mera av beskattningsunderlaget.
Men helst skulle hela bolagsbeskattningen avskaffas. Argumenten finns här och i kolumnen till höger i bloggen.
fredag 5 december 2008
VOLVO I SKATTETVIST
Morgontidningarna GP, SvD, DN och Dagens Industri rapporterar om stora skattekrav på Volvo, dvs. den svenska tillverkaren av lastbilar mm. Tidigare har Volvo Personvagnar, alltså Fords svenska dotterbolag, för åtminstone sju år sedan 1999 upptaxerats med sammanlagt över 10 miljarder kr för vägrade avdrag för betalningar till sitt amerikanska moderbolag Ford.
Skatteverket anser nu att Volvo genom prissättning i affärer med sitt amerikanska dotterbolag Mack reducerat sin svenska vinst med c:a 830 milj kr. Jag saknar kännedom om omständigheterna, och på Volvo tycks man ta ganska lätt på frågan, eftersom man framhåller att Skatteverkets höjning är ogrundad. Enligt Volvos uppfattning har man följt OECD:s riktlinjer för internprissättning i internationella koncerner. Volvo förutsätter att den uppkomna dubbelbeskattningen undanröjs genom beslut i svensk domstol alternativt i överenskommelse mellan de inblandade staterna. Bolaget gör därför ingen avsättning i räkenskaperna. Uppfattningarna om rätt och fel i frågan tycks dock gå vitt i sär, eftersom Skatteverket inte bara räknat om Volvos resultat utan dessutom påfört skattetillägg, ett slags adminstrativ bestraffning, med 83 milj kr.
Frågan om internprissättning i internationella koncerner, s.k. transfer pricing (TP), utgör en av det högsta vansinnestopparna på det berg av galenskap som bolagsbeskattningen utgör. Regeln förutsätter att det går att fastställa vad som är ett marknadspris. OECD:s riktlinjer försöker precisera hur detta ska gå till.
En ledande princip är den s.k. armslängdsprincipen, dvs. att prissättningen ska motsvara vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare (som principen formuleras i den svenska lagstiftningen). OECD:s riktlinjer innehåller mekaniska, schabloniserade regler. För att dessa ska kunna tillämpas krävs att det först görs en jämförelseanlays, dvs. en bedömning av vilka transaktioner som skulle kunna jämföras med dem som Volvo och Mack har gjort. Därefter erbjuder anvisningarna ett antal metoder: Comparable uncontrolled price method (CUP), Resale price method, Cost plus method, Transactional profit method, Profit split method och Transactional net margin method. De som har utarbetat dessa principer och formulerat när och hur de bör användas har förmodligen aldrig arbetat praktiskt med problemen i ett företag. Troligen har de inte lämnat sin akademiska studerkammare eller sin modul i någon myndighet eller organisation.
Det är inte nog med att tillämpa dessa verklighetsfrämmande principer. Sedan 2007 finns det i Sverige särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information, SKV M 2007:25 om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap. Behovet av utökade administrativa rutiner både hos företag och skattemyndigheter – med åtföljande kommersiellt intresse för konsulter, utbildningsföretag m.m. – gjordes tydligt genom de helsidesannonser i dagspressen som dök upp när lagstiftnigen infördes.
Vid ett seminarium i höstas på Handelshögskolan i Stockholm arrangerat av Centrum för Skatterätt beskrev en av Sveriges mest kompetenta och erfarna experter på TP, Inga Nilsson, hur omöjligt det är att omsätta alla vackra tankar om TP till praktisk handling i företagen. Inga Nilsson är skattechef på Volvo och har tidigare varit verksam i skatteförvaltningen. Efter några ”enkla” bilder över formella, informella och verksamhetsbetingade strukturer och relationer i Volvo, insåg även den som bara sysslat med frågan vid skrivbordet, att detta är något som är omöjligt att genomföra på ett oangripbart sätt. Hur bra man än följer principerna, kan man alltid med goda argument hävda en motsatt ståndpunkt.
Man måste utgå från att företagen hanterar internprissättningsfrågan på ett sätt som gör att de kan använda sin redovisning för det den i första hand är ämnad, nämligen att rätt överblicka och styra verksamheten, dvs. att de använder prissättningen i annat syfte än att minska skatten. Hittar man på godtyckliga internavräkningspriser kommer man snart att felallokera sina resurser och köra i diket. Inte minst gäller detta i jätteföretag som Volvo. Vem kan bättre än Volvo motivera avräkningspriset på ett busschassi eller en specialkonstruerad växellåda? Vem kan avgöra vad priset för rättigheten att tillverka en viss detalj till en bilmodell är? Det finns i praktiken inga jämförbara företag eller situationer att stämma av någon armslängdsprissättning emot. Typiskt för företag i koncern är dessutom att de företar transaktioner med varandra som inte företas mellan oberoende företag. Man säljer helt enkelt inte vissa saker, rättigheter, kunskaper mm till utomstående. Men man måste ta betalt av dotterbolagen för att de utnyttjar det kunnande som utvecklats av moderbolaget. Annars blir resultatet fel i båda företagen.
Nu har alltså Skatteverket ansett att Volvo tillämpat dessa regler på ett felaktigt sätt. De kanske har rätt. Vad vet jag? Efter det att Volvo om efter kanske 7 - 8 års processande i skattedomstolarna fått Regeringsrättens ord på att Skatteverket hade rätt (i lagens mening), får Volvo begära att Sveriges regering och Skatteverket tar upp förhandlingar med sina amerikanska motsvarigheter. Om Volvo tagit för lite betalt av Mack, måste ju Mack ha överbeskattats. Det kanske den amerikanska skattemyndigheten, IRS, inte alls tycker. IRS tycker kanske att OECDs riktlinjer ger stöd för att Volvo har tagit alldeles för mycket betalt av Mack och att Macks inkomst borde varit ännu högre.
Enligt skatteavtal mellan Sverige och USA skall förhandlingar föras för att lösa tvisten, men det finns ingen skyldighet för parterna att komma överens. Parterna är inte Volvo mot Mack. Inte heller den svenska skattemyndigheten mot Volvo och/eller IRS mot Mack. Utan det är Sverige mot USA. I denna tvist är Volvo bara en åskådare. I bästa fall kommer Sverige och USA (kanske om 10 år) överens. Till dess måste Volvo leva med ett latent skattekrav. Just nu tycks man på Volvo vara säker på utgången. Men det är en sak att ha rätt och en annan att få rätt. Ett betalningskrav på c:a 1 miljard kr. (ej avdragsgillt) kommer i alla händelser att hänga över företaget för lång tid framöver. Och skattebesluten gäller bara för åren 2002 och 2003. Hur förhåller det sig med senare år?
Detta är numera vardagsmat i den internationella företagsskattevärlden. De värden som står på spel är typiskt sett i 10 eller 100 milj kr-klassen eller ännu mer. Den internationella skattejuridiken på området tillhör den absoluta toppnivån och tar enorma resurser i anspråk. Den som kan rädda hem 100 milj skattefria kronor (skatten är en ej avdragsgill kostnad) åt en klient är inte buskablyg vid sin fakturering. Och ett företag som kan spara så stora pengar är betalningsbenäget. Det är argumentationsförmågan snarare än klarläggandet av en objektiv sanning som är avgörande.
I kommentarerna till skattebesluten rörande Volvo Personvagnar skrev DN bl.a. Det är för Ford en naturlig del i en multinationell verksamhet att ständigt ligga i strid med skattemyndigheter i ett antal länder där man har verksamhet. Det är också en del av verksamheten för skattemyndigheter i olika länder att se till att en rimlig del av vinsterna också beskattas.
Precis så är det. Hur kan det få vara så? Hur kan ett regelverk tillåtas vara så oprecist och svårtolkat att företagen ständigt ligger i strid med skattemyndigheterna? Hur kan det accepteras att ländernas skattemyndigheter ligger i ständig tvist med varandra om beskattningsunderlag? Företagen är oskyldiga men blir offer i ländernas kamp om beskattningsunderlag. Vad är det för omständigheter som gör detta nödvändigt?
Det är inte nödvändigt! Läs boken Slopad bolagsskatt - analys och konsekvenser. Avskaffa bolagsbeskattningen och hela detta glaspärlespel faller samman och blir till intet. Arméer av lysande juridisk och ekonomisk kompetens kan frigöras för förnuftiga ändamål till mänsklighetens fromma.
Avskaffa bolagsbeskattningen. Ett onödigt ont.
Skatteverket anser nu att Volvo genom prissättning i affärer med sitt amerikanska dotterbolag Mack reducerat sin svenska vinst med c:a 830 milj kr. Jag saknar kännedom om omständigheterna, och på Volvo tycks man ta ganska lätt på frågan, eftersom man framhåller att Skatteverkets höjning är ogrundad. Enligt Volvos uppfattning har man följt OECD:s riktlinjer för internprissättning i internationella koncerner. Volvo förutsätter att den uppkomna dubbelbeskattningen undanröjs genom beslut i svensk domstol alternativt i överenskommelse mellan de inblandade staterna. Bolaget gör därför ingen avsättning i räkenskaperna. Uppfattningarna om rätt och fel i frågan tycks dock gå vitt i sär, eftersom Skatteverket inte bara räknat om Volvos resultat utan dessutom påfört skattetillägg, ett slags adminstrativ bestraffning, med 83 milj kr.
Frågan om internprissättning i internationella koncerner, s.k. transfer pricing (TP), utgör en av det högsta vansinnestopparna på det berg av galenskap som bolagsbeskattningen utgör. Regeln förutsätter att det går att fastställa vad som är ett marknadspris. OECD:s riktlinjer försöker precisera hur detta ska gå till.
En ledande princip är den s.k. armslängdsprincipen, dvs. att prissättningen ska motsvara vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare (som principen formuleras i den svenska lagstiftningen). OECD:s riktlinjer innehåller mekaniska, schabloniserade regler. För att dessa ska kunna tillämpas krävs att det först görs en jämförelseanlays, dvs. en bedömning av vilka transaktioner som skulle kunna jämföras med dem som Volvo och Mack har gjort. Därefter erbjuder anvisningarna ett antal metoder: Comparable uncontrolled price method (CUP), Resale price method, Cost plus method, Transactional profit method, Profit split method och Transactional net margin method. De som har utarbetat dessa principer och formulerat när och hur de bör användas har förmodligen aldrig arbetat praktiskt med problemen i ett företag. Troligen har de inte lämnat sin akademiska studerkammare eller sin modul i någon myndighet eller organisation.
Det är inte nog med att tillämpa dessa verklighetsfrämmande principer. Sedan 2007 finns det i Sverige särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information, SKV M 2007:25 om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap. Behovet av utökade administrativa rutiner både hos företag och skattemyndigheter – med åtföljande kommersiellt intresse för konsulter, utbildningsföretag m.m. – gjordes tydligt genom de helsidesannonser i dagspressen som dök upp när lagstiftnigen infördes.
Vid ett seminarium i höstas på Handelshögskolan i Stockholm arrangerat av Centrum för Skatterätt beskrev en av Sveriges mest kompetenta och erfarna experter på TP, Inga Nilsson, hur omöjligt det är att omsätta alla vackra tankar om TP till praktisk handling i företagen. Inga Nilsson är skattechef på Volvo och har tidigare varit verksam i skatteförvaltningen. Efter några ”enkla” bilder över formella, informella och verksamhetsbetingade strukturer och relationer i Volvo, insåg även den som bara sysslat med frågan vid skrivbordet, att detta är något som är omöjligt att genomföra på ett oangripbart sätt. Hur bra man än följer principerna, kan man alltid med goda argument hävda en motsatt ståndpunkt.
Man måste utgå från att företagen hanterar internprissättningsfrågan på ett sätt som gör att de kan använda sin redovisning för det den i första hand är ämnad, nämligen att rätt överblicka och styra verksamheten, dvs. att de använder prissättningen i annat syfte än att minska skatten. Hittar man på godtyckliga internavräkningspriser kommer man snart att felallokera sina resurser och köra i diket. Inte minst gäller detta i jätteföretag som Volvo. Vem kan bättre än Volvo motivera avräkningspriset på ett busschassi eller en specialkonstruerad växellåda? Vem kan avgöra vad priset för rättigheten att tillverka en viss detalj till en bilmodell är? Det finns i praktiken inga jämförbara företag eller situationer att stämma av någon armslängdsprissättning emot. Typiskt för företag i koncern är dessutom att de företar transaktioner med varandra som inte företas mellan oberoende företag. Man säljer helt enkelt inte vissa saker, rättigheter, kunskaper mm till utomstående. Men man måste ta betalt av dotterbolagen för att de utnyttjar det kunnande som utvecklats av moderbolaget. Annars blir resultatet fel i båda företagen.
Nu har alltså Skatteverket ansett att Volvo tillämpat dessa regler på ett felaktigt sätt. De kanske har rätt. Vad vet jag? Efter det att Volvo om efter kanske 7 - 8 års processande i skattedomstolarna fått Regeringsrättens ord på att Skatteverket hade rätt (i lagens mening), får Volvo begära att Sveriges regering och Skatteverket tar upp förhandlingar med sina amerikanska motsvarigheter. Om Volvo tagit för lite betalt av Mack, måste ju Mack ha överbeskattats. Det kanske den amerikanska skattemyndigheten, IRS, inte alls tycker. IRS tycker kanske att OECDs riktlinjer ger stöd för att Volvo har tagit alldeles för mycket betalt av Mack och att Macks inkomst borde varit ännu högre.
Enligt skatteavtal mellan Sverige och USA skall förhandlingar föras för att lösa tvisten, men det finns ingen skyldighet för parterna att komma överens. Parterna är inte Volvo mot Mack. Inte heller den svenska skattemyndigheten mot Volvo och/eller IRS mot Mack. Utan det är Sverige mot USA. I denna tvist är Volvo bara en åskådare. I bästa fall kommer Sverige och USA (kanske om 10 år) överens. Till dess måste Volvo leva med ett latent skattekrav. Just nu tycks man på Volvo vara säker på utgången. Men det är en sak att ha rätt och en annan att få rätt. Ett betalningskrav på c:a 1 miljard kr. (ej avdragsgillt) kommer i alla händelser att hänga över företaget för lång tid framöver. Och skattebesluten gäller bara för åren 2002 och 2003. Hur förhåller det sig med senare år?
Detta är numera vardagsmat i den internationella företagsskattevärlden. De värden som står på spel är typiskt sett i 10 eller 100 milj kr-klassen eller ännu mer. Den internationella skattejuridiken på området tillhör den absoluta toppnivån och tar enorma resurser i anspråk. Den som kan rädda hem 100 milj skattefria kronor (skatten är en ej avdragsgill kostnad) åt en klient är inte buskablyg vid sin fakturering. Och ett företag som kan spara så stora pengar är betalningsbenäget. Det är argumentationsförmågan snarare än klarläggandet av en objektiv sanning som är avgörande.
I kommentarerna till skattebesluten rörande Volvo Personvagnar skrev DN bl.a. Det är för Ford en naturlig del i en multinationell verksamhet att ständigt ligga i strid med skattemyndigheter i ett antal länder där man har verksamhet. Det är också en del av verksamheten för skattemyndigheter i olika länder att se till att en rimlig del av vinsterna också beskattas.
Precis så är det. Hur kan det få vara så? Hur kan ett regelverk tillåtas vara så oprecist och svårtolkat att företagen ständigt ligger i strid med skattemyndigheterna? Hur kan det accepteras att ländernas skattemyndigheter ligger i ständig tvist med varandra om beskattningsunderlag? Företagen är oskyldiga men blir offer i ländernas kamp om beskattningsunderlag. Vad är det för omständigheter som gör detta nödvändigt?
Det är inte nödvändigt! Läs boken Slopad bolagsskatt - analys och konsekvenser. Avskaffa bolagsbeskattningen och hela detta glaspärlespel faller samman och blir till intet. Arméer av lysande juridisk och ekonomisk kompetens kan frigöras för förnuftiga ändamål till mänsklighetens fromma.
Avskaffa bolagsbeskattningen. Ett onödigt ont.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
