Avdragsrätt för mutor förklarades uttryckligen vara ej avdragsgilla enligt särskild lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1999 att tillämpas i fråga om utgifter efter ikraftträdandet. Delvis hade såldedes de omtvistade kostnaderna kunnat angipas på den grunden. Men så skedde inte. Om det berodde på att Skatteverket inte kunde bevisa att det var mutor eller verket insåg att det faktiskt inte var det framgår inte av domarna.
Det är inga blygsamma belopp processen avser.
LME bokförde under räkenskapsåret 1999 utbetalningar till agenter och servicebolag med sammanlagt 2 704 549 719 kr på kostnadskonton. Inbetalningar på l 468 156 610 kr från dotterbolag bokfördes samma år på intäktskonton. Skillnaden mellan bokförda utbetalningar och inbetalningar, l 236 393 109 kr, togs upp i balansräkningen under "övriga fordringar". Det belopp som var tvistigt var dock bara en del av detta belopp, 161 milj. kr. Skatteverket gjorde gällande att det beträffande beloppet saknades uppgift om från vilket dotterbolag det emanerade och till vem och för vad bolaget hade utbetalat det.
Genom att balansera skillnadsbeloppet som tillgång hade bolaget inte yrkat något avdrag för kostnaderna (2,7 mdr kr) men inte heller tagit upp intäkterna (1, 5 mdr kr). Underinstanserna, Länsrätten och Kammarrätten i Stockholm, ansåg liksom Skatteverket att beloppen inte kunde kvittas mot varandra hur som helst, eftersom de tyckte att det saknades underlag för hur betalningarna förhöll sig till varandra.
Den principfråga som kan anses ligga i detta skulle i och för sig kunna utgöra skäl för Högsta Förvaltningsdomstolen att pröva frågan, men att döma av referatet av bolagets överklagande framgår inte annat än att Kammarrätten skulle ha
konstruerat skattskyldighet för en del av inbetalt belopp, 160,9 miljoner kr, på den grunden att bolaget inte visat att ett lika stort belopp av utbetalningarna skulle avse ersättning till anlitade marknadsagenter. Att skattskyldighet för ett inbetalt belopp skulle uppkomma till följd av en förment brist i utredningsmaterialet avseende utbetalade belopp finns det dock inget stöd för i lagstiftningen eller praxis.
Det är således fråga om utredning av faktiska omständigheter, vilket normalt inte berättigar till prövning i högsta instans.
Högsta Förvaltingsdomstolen tog emellertid upp målet och närmast mosar Skatteverket med följande lokution.
Skatteverket har enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte förebringat tillräcklig utredning för att visa att ifrågavarande belopp inte avsett förmedlade provisioner. Inte heller har Skatteverket visat att beloppet skulle vara skattepliktigt på någon annan grund. I vilken utsträckning provisionerna varit avdragsgilla i de dotterbolag där de uppkommit kan inte prövas i detta mål. Bolagets överklagande ska därför bifallas.
Man får ändå vara tacksam för att HFD faktiskt tog upp målet. I tio år fick bolaget dock sväva i okunnighet om vilken skatt det skulle behöva betala. Det omtvistade skattebeloppet var ca 45 miljoner kronor. Hur många miljoner kr har inte samhällets och företagets kostnader varit för att reda ut detta befängda yrkande.
Varför ska vi behöva belastas av dessa onödiga problem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar