STYCKMORDSMÅLET

Det senaste (sista) spåret i försöken till upprättelse av de två läkarna, som friades från åtal för mord men som i ett överloppskonstaterande i domskälen antogs ha begått ett då preskriberat brott mot griftefrid, har nu i Attunda tingsrätt resulterat i en halv framgång för läkarna. Sedan alla försök till rättslig upprättelse - dvs att få domstolars och myndigheters beslut upphävda - varit förgäves, har de försökt att genom en talan mot staten tillerkännas skadestånd för myndigheternas skuld till att de fått sina liv förstörda. Domstolen i Attunda finner att myndigheterna brustit i 27 av de bortemot 140 fall läkarna framfört.

Som DN skriver den 19 februari verkar Attunda tingsrätt ställa mycket högre krav på läkarnas bevisning av sambandet mellan felaktigheterna och läkarnas skada än på domstolarnas och myndigheternas bevisning om läkarnas skuld till mord och likskändning och olämplighet som läkare. Är inte den utlösande faktorn - det för tingsrättens domslut ovidkommande uttalandet om att läkarna styckat kroppen - en felaktighet? De var inte åtalade för det och - antar jag - någon bevisning därom framställdes därför aldrig. Domstolen tycks på eget inintiativ dragit den slutsatsen. Är inte det ett fel?

Jag har ännu inte hunnit läsa domen, men innebörden synes vara att tingsrätten inte ansett försummelse som styrkt annat än i 27 fall, men att det i de fallen brast i orsakssammanhang. Det sistnämnda är ju en ren bedömningsfråga, där var och en kan hysa sin uppfattning - vad är det som ledde vart? Att felaktigheter konstaterats begångna måste dock ses som en framgång. Förhoppningsvis kan bedömningen om orsakssambandet bli en annan i Hovrätten om läkarna orkar överklaga. Redan i tingsrätten har statens kostnader för rättegången uppgått till 310.000 kr, vilket läkarna dömts att betala. Det går knappast att begära att någon, som Anders Agell gjorde, ska ställa upp ideellt för läkarna.

Ett grovt fel har det ansetts vara att rättsläkaren Jovan Rajs, som var chef för den ene läkaren, tilläts uttala sig.

Som åhörare vid en del av förhandlingarna har jag förstått att knappast någon polisiär representant numera anser att läkarna är skyldiga till vare sig mord eller likskändning, och att avsevärda brister och felaktigheter föreligger i utredningsarbetet. Det är också som utomstående lätt att inse att utredningen varit under all kritik. Materialet är enormt men genom Per Lindebergs böcker "Döden är en man" och "Döden är en man, Styckmordet, Myterna, Efterspelet" har väsentliga delar blottlagts. Någon som i sak bestrider vad Lindeberg skrivit har veterligen inte uppträtt. (Journalisten Lars Borgnäs har dock en annan uppfattning.) En annan monumental uppgift har prof. em. Anders Agell företagit sig. Han företrädde läkarna i (det andra) försöket till resning i Regeringsrätten 2004. I dossiern "Styckmordsfallet i Regeringsrätten" har han sammanställt sina inlagor i det sista resningsmålet och givit ut skriften "Anatomin av en häxprocess" (order@jure.se). Han företrädde därefter läkarna i skadeståndsprocessen. Tyvärr avled Agell innan han hann fullfölja målet i tingsrätten. I de förhandlingar som resulterat i den nu meddelade domen har läkarna företrätts av två advokater.

I Svenska Dagbladet argumenterar i dag en rad framstående personligheter för inrättandet av en resningskommission. Det är inte rimligt att personer som är uppenbart felaktigt dömda, vare sig det gjorts i ett domslut eller i ett "fällande" domskäl, själva ska behöva bekosta nya utredningar och advokater eller att frivilliga ska ta på sig detta, skriver de. Men vem avgör om någon är felaktigt dömd och att det är uppenbart? Det är just det som domstolar ska vara bäst på att avgöra. Men som en yttersta resurs är det kanske nödvändigt.

Jag tror mera, som Jacob Heidbrink på Juridikbloggen, på skärpta krav på att domstolarna i detalj redovisar sin inställning till de bevis som framförts; i förening med avskaffande av kollegialt utformade domar. Varje domare bör ge sin egen motivering eller uttryckligen ansluta sig helt eller delvis till annan domares mening. I det här målet hade det varit intressant att ta del av envar domares (och nämndemans) bedömning av tilltron till ett 3½ års barns "redogörelse" för sin iakttagelser 2 år tidigare då hon (enligt sin moder) varit närvarande vid styckningen. Jag sätter redogörelse inom citattecken, eftersom det är modern som för polisen har berättat om sina försök att förstå sin dotters påstådda reaktioner och uttalanden i saker som hon (modern) kopplar ihop med sin föreställning om sin f.d. make som hon anklagat för sexuella handlingar mot barnet.

Den nu avkunnade domen anses av läkarnas advokater som mycket pedagogisk vilket gör det lätt att följa domstolens resonemang.

Jag saknar tillräcklig erfarenhet av utformningen av domarna från de allmänna domstolarna, men i förvaltningsdomstolarna (som dömer i bl.a. skattemål) är det påfallande vanligt med domsmotiveringar i stil med "med hänsyn härtill och omständigheterna i övrigt, anser domstolen att...", vilket gör det svårt både för den som ska överklaga domen att veta vad han ska kritisera domstolen för, och för överinstansen att bedöma var underinstansens eventuella felaktighet ligger. Frågan har debatteras åtskilliga gånger bl.a. av Institutet för Skatter & Rättssäkerhet.

För egen del anser jag att möjligheten att formulera och avge egna yttranden tillhörde det mest stimulerande med arbetet som ledamot av Skatterättsnämnden i 20 år. Även om jag delade uppfattning i sak med majoriteten kunde ofta motiveringen skilja.