MERA KRUT PÅ SKATTEAVTAL

Dagens Industri kräver i sin huvudledare den 8 november mer krut på nya och bättre skatteavtal.

Sverige har länge tillhört världseliten när det gäller att ha ett välförgrenat nät av skatteavtal (eller dubbelbeskattningsavtal som det kallades förr i tiden). Under 2000-talet har dock bara enstaka kompletta avtal träffats (Chile, Malaysia, Polen och Portugal) och ett antal justeringar gjorts i det Nordiska avtalet. Avtal om utbyte av upplysningar har under de senaste två åren träffats med ett antal skatteparadisstater. Annars har det varit dött på avtalsfronten.

Nu har Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Italien, Nederländerna, Schweiz, Norge och Österrike fler avtal än Sverige skriver DI.

Det är inte bara antalet avtal som är avgörande utan också hur de är utformade. Sedan länge har de svenska avtalen fokuserats på det fiskala intresset och kontroll och kamp mot skatteflykt. Jag minns ett samtal jag hade som ung och grön skattefunktionär med Sten Walberg, som då var regeringsråd och en synnerligen tongivande person på skatteområdet. Jag hamnade tillsammans med honom i en taxi och eftersom jag visste att han var mannen bakom många svenska dubbelbeskattningsavtal inledde jag ett samtal om vilken policy som låg bakom de svenska förhandlingarna om dubbelbeskattningsavtal. Svaret kom omedelbart och utan tvekan: "kontroll och bekämpande av skatteflykt". Han tänkte förmodligen framför allt på beskattningen av fysiska personer och jag minns inte om vi talade om företagens beskattning. Det var Sten Walberg som sedermera utarbetade den urprungliga utformningen av skatteflyktslagen (SOU 1975: 77.

Huvudregeln då - liksom nu - är att de svenska avtalen baseras på principen om "credit of tax", dvs. svenska företag ska beskattas i Sverige för hela sin världsinkomst. Sverige accepterar att även det land där ett svenskt företag har en filial får beskatta filialen efter sina regler, men Sverige ska reducera sin skatt med den skatt som betalats i filialstaten, dock högst med det s.k. spärrbeloppet, som motsvarar den beräknade svenska skatten på filialvinsten. I det fall det inte utgår någon skatt i filialstaten eller skattesatsen där är lägre än i Sverige, blir det skatt på svensk nivå, vilket förstås försvårar konkurrensen med lokala företag, capital export neutality (CEN). Den alternativa principen, "tax exemption", innebär att hemstaten (Sverige) inte beskattar vinsten i filialstaten. Filialen belastas då av samma skatt som inhemska företag, capial import neutrality (CIN). Principerna kan blandas. Om filialstaten inte beskattar fililen brukar det svida så i den fiskala tarmen hos hemviststaten, att denna får beskatta filialinkomsten ändå (subject of tax).

Många år senare ställde jag samma fråga på ett seminarium med den svenska IFA-klubben till Yngve Hallin, som i decennier varit chef för finansdepartementets internationella enhet, skatteavtalsförhandlare och Sveriges ledande expert på internationell skatterätt, om förhandlarna någonsin leddes av samhällsekonomiska eller näringspolitiska överväganden. Hade avtalsförhandlingarna syftat till att stärka det svenska näringslivet? Eftersträvade politikerna CIN eller CEN? Nej, några sådana funderingar fanns inte.

I den mån den svenska internationella skattelagstiftningen använts i näringspolitiskt syfte ligger lösningen på ett mycket mindre sofistikerat men troligen ganska effektivt plan. Den avräkning för utländsk skatt som medges kan genom en mycket principlös - men lagstödd - tillämpning bli större än den svenska skatt som betalas på de utländska inkomsterna. Vid spärrbeloppsberäkningen tillämpas nämligen en over all-princip, dvs summan av alla utländska skatter jämförs med summan av alla utländska inkomster vid bestämningen av den utländska skattesatsen. Blir kvoten lägre än den svenska skattesatsen kan alla utländska skatter räknas av, trots att enstaka länders skattesatser är högre än den svenska (per country-princip) eller att skattesatsen på vissa inkomster är högre (per item-princip).

Ytterligare en principvidrig företeelse är att om det föreligger ett underskott i en utländsk filial, behöver det inte reducera de utländska inkomsterna vid bestämningen av den totala utländska vinsten. Därmed reduceras den utländska skattekvoten. När den principen fastställdes var jag Allmänt Ombud för Mellankommunala Mål och remissinstans i lagstiftningsärendet. Som fiskal påpekade jag det principvidriga, men departemenstschefen framhöll (prop. 1982/83:14 sid. 12) med eftertryck att lagen skulle tillämpas så, vilket sedermera också bekräftats genom rättsfallet RÅ 1999 ref. 65. Jag ser nu att Skatteverket i ett förhandsbeskedsärende (Regeringsrättens dom den 10 november 2010 mål nr 1982-2010), där Skatterättsnämnden tillämpat princien, hävdar att denna tillämpning inte gäller längre. Varför? Om nu en fiskal en gång påpekat att det borde vara så men tillrättavisats av lagstiftaren, varför ska då Skatteverket, utan att lagstiftaren uttryckt något önskemål om ändring, på nytt ta upp frågan i ett pågående ärende? Osäkerheten gällande skattelagstiftningen är stor ändå. Förhandsbeskedsärendet blev i den delen avvisat av Regeringsrätten på grund av oklara sakomständigheter.

Hela denna lagstiftning, som tillhör det snårigaste inom hela skatterätten, kom i gungning härom året genom ett beryktat rättsfall (RÅ 2009 not. 24), vilket föranledde visst ingrepp av lagstiftaren (SFS 2008:1351, prop. 2008/09:63) för att tillrättalägga de värsta galenskaperna som rättsfallet skapat. Over all-principen och bortseendet från utländska förlustfilialer, som rättsfallet inte berörde, är dock kvar. Det är dock svårt för företagen att planera verksamheten så att denna fördel kan utnyttjas. De har därför att utgå från att beskattning på svensk nivå ska utgå på en verksamhet som drivs i ett land med lägre skatt än Sverige, vilket naturligtvis försvårar svenska företags konkurrens på sådana marknader.

Bolagsbeskattningens svårbedömda effekter inte minst på det internationella området är i sig ett tillräckligt skäl att avskaffa bolagsbeskattningen. Det skulle innebära en kraftig konkurrensförbättring för svenskt näringsliv och en dramatisk förenkling och reduktion av företagens administrativa börda.