ENTREPERNÖRSINTRODUKTIONSBIDRAG

Christian Westerlind Wigström, nationalekonom och doktorand i Oxford, föreslår i en debattartikel i SvD den 13 januari ett slags studiebidrag för entreprenörer. En finansieringsform för dem som förbereder sig för affärsverksamhet att jämföras med studiebidrag för studenter. Det är inte självklart att den som vill bli en framgångsrik affärsman måste ha en akademisk utbildning, är - får man anta - tanken. Men han måste ändå ha sin försörjning innan företaget genererar inkomster. För att få studiebidrag måste man bedriva studier på visst sätt, och det finns en myndighet som kontrollerar det. På samma sätt skulle, enligt förslaget, en myndighet exempelvis statens riskkapital- och inkubationsbolag Almi ta ansvar för ansöknings- och utvärderingsprocessen i samspel med rådgivare från företagsorganisationer såsom Företagarna. Dock är det väsentligt att entreprenörsstödet görs tillgängligt för en stor allmänhet och utan finansiell säkerhet, precis som dagens studiebidrag.

Ett annat sätt att underlätta start och uppbyggnad av företag att avskaffa bolagsbeskattningen. Beskatta inte den vinst som utgör bolagets tillväxt.

FÖRLÄNGD TID FÖR FÖRETAGSSKATTEKOMMITTÉN

Regeringen beslutade den 13 januari 2011 direktiv till en kommitté med uppdrag att se över beskattningen av bolag (dir 2011:1). Kommittén har tagit namnet Företagsskattekommittén. Enligt direktiven skulle Företagsskattekommittén redovisa uppdraget senast den 1 november 2013. Genom tilläggsdirektiv (dir 2012:115) har utredningstiden förlängts till den 31 mars 2014.

Utredningstiden förlängs ytterligare. Uppdraget ska i stället slutredovisas senast den 16 juni 2014.

Tänk om kommittén finge i uppdrag att utreda hur bolagsbeskattningen snabbast kunde avvecklas.

Avskaffa bolagsbeskattningen

LAURENCE KOTLIKOFF OCH BOLAGSSKATTEN

Laurence Kotlikoff, professor i ekonomi vid Boston University och författare tillsammans med Scott Burns till boken The Clash of Generations: Saving Ourselves, Our Kids, and Our Economy, skriver en OPED i NY Times den 5 januari.


 

Abolish the Corporate Income Tax

By LAURENCE J. KOTLIKOFF

BOSTON — JOBS don’t grow out of thin air, especially well-paying ones. They require, among other things, companies that are willing to operate where you live. Just ask the Seattle-based District 751 of the machinists’ union, which was worried that Boeing will build its new 777X airliner someplace far away where it is cheaper to produce. Last month the union offered contract concessions, as its president explained, to ensure “the long-term success” of Boeing in Washington State. And on Friday, Boeing machinists approved a contract with concessions to keep assembly of the plane in the area.

In recent decades, American workers have suffered one body blow after another: the decline in manufacturing, foreign competition, outsourcing, the Great Recession and smart machines that replace people everywhere you look. Amazon and Google are in a horse race to see how many humans they can put out of work with self-guided delivery drones and driverless cars. You wonder who will be left with incomes to buy what these robots deliver.

What can workers do to mitigate their plight? One useful step would be to lobby to eliminate the corporate income tax.

That might sound like a giveaway to the rich. It’s not. The rich, including Boeing’s stockholders, can take their companies and run — and not just from Washington State to, say, North Carolina. To avoid our federal corporate tax, they can, and often do, move their operations and jobs abroad. Apple’s tax return says it all: The company,according to one calculation, paid only 8.2 percent of its worldwide profits in United States corporate income taxes, thanks to piling up most of its profits and locating far too many of its operations overseas.

I, like many economists, suspect that our corporate income tax is economically self-defeating — hurting workers, not capitalists, and collecting precious little revenue to boot.

The United States may well have the highest effective marginal corporate income tax rate of any developed country. Jack Mintz, a public finance economist and director of the School of Public Policy at the University of Calgary, puts the rate close to 35 percent, which is also the statutory rate. Other economists, using different techniques, calculate the marginal rate to be as low as 23 percent. But both figures are miles above zero.

They are also miles above our 13 percent average corporate income tax rate — the ratio of corporate taxes to total corporate profits. The fact that the marginal tax rate, whether 23 percent, 35 percent or somewhere in between, is so much larger than the average rate suggests that a sizable share of corporate profits and production is ending up overseas and untaxed.

Making, rather than just stating, this case requires constructing a large-scale computer simulation model of the United States economy as it interacts over time with other nations’ economies, and then seeing how the model reacts when you change the American corporate income tax. I’ve developed such a model with three colleagues through the Tax Analysis Center, a nonpartisan research group. Our findings make a very strong, worker-based case for corporate tax reform.

In the model, eliminating the United States’ corporate income tax produces rapid and dramatic increases in American investment, output and real wages, making the tax cut self-financing to a significant extent. Somewhat smaller gains arise from revenue-neutral corporate tax base broadening, specifically cutting the corporate tax rate to 9 percent and eliminating all corporate tax loopholes. Both policies generate welfare gains for all generations in the United States, but particularly for young and future workers. Moreover, all Americans can benefit, though by less, if foreign countries also cut their corporate tax rates.

The size of the potential economic and welfare gains are stunningly large and don’t reflect any extreme supply-side (a k a, voodoo economics) assumptions. Fully eliminating the corporate income tax and replacing any loss in revenues with somewhat higher personal income tax rates leads to a huge short-run inflow of capital, raising the United States’ capital stock (machines and buildings) by 23 percent, output by 8 percent and the real wages of unskilled and skilled workers by 12 percent. Lowering the corporate rate tax to 9 percent while also closing loopholes is roughly revenue neutral and also produces very rapid increases in capital (by 17 percent), output (by 6 percent) and real wages (by 8 percent).

Eliminating the corporate tax and raising income tax rates or lowering the corporate tax rate and eliminating its loopholes are not the only options. Elsewhere, I have proposed eliminating the corporate income tax, but making shareholders pay income taxes on their companies’ profits as they accrue. This leaves companies with no tax reason to avoid operating in the United States but ensures that shareholders, not wage earners, make up for any revenue losses through higher personal tax payments.

It’s been a long time since the typical American worker received a raise in her real pay. In fact, average weekly earnings, exclusive of fringe benefits but adjusted for inflation, are 10 percent lower today than they were in 1966. This is America’s nightmare, not its dream. Turning things around requires getting a lot of things right, starting, I’d argue, with corporate tax reform.


 Man behöver inte vara professor i ekonomi för att inse detta.

 

Varianten att aktieägarna skulle betala skatt på bolagens löpande resultat tror jag dock inte på. Den tar dock bort de avsevärda förenklingarna som ett reguljärt avskaffande av bolagsskatten skulle medföra. Jag tror inte heller att den skulle medföra att skattebördan rullas över på aktieägarna. De kräver sin avkastning och har initiativrätten. Ingen kan tvinga dem att investera till avkastning understigande marknadens krav. Skattebördan rullas i första hand över på anställda och kunder beroende på elasticiteter i utbud och efterfrågan på arbetskraft och varor.

Avskaffa bolagsbeskattningen

MOMS PÅ TIDNINGAR OCH TRYCKERITJÄNSTER

I en debattartikel i SvD den 3 januari tar Kerstin Neld och Unn Edberg, vd resp. ordförande i branschorganisationen Sveriges Tidskrifter, under rubriken Skatteverket slår mot journalistik upp den momsskattecirkus som i flera år grasserat inom tidnings- och tryckerivärlden.

Moms på tidningar mm sänktes år 2002 från 25 till 6 procent. Dock inte på tryckeritjänster. Det sistnämnda visade sig i en dom från 2010 strida mot EUs regler (som på momsområdet gäller som svensk lag). I åtta år hade tryckerier gjort fel och fakturerat bokförlag, tidningsföretag och andra kunder 25 procents moms.

Det kunde ha slutat här. Det spelar ingen som helst roll för beskattningen av den slutliga produkten (boken, tidningen mm) vilken moms som tagits ut under framställningsprocessen.

MEN!!!

Så här går det till i momsvärlden. Det är någonting som vi vanliga männinskor (dvs andra än företagare) inte behöver bry oss om och därför i regel inte vet någonting om. Läs och häpna:

Ett företag (A) säljer en vara eller tjänst till ett kundföretag (B) för t.ex. 100 kr. Då ska säljaren (A) lägga på 25 procent moms på fakturan. Köparen (B) betalar 125 kr. Säljaren (A) ska betala in 25 kr till Skatteverket (sk utgående moms). Köparen (B) får 25 kr, eller får dra av beloppet (ingående moms) från sin utgående moms, från Skatteverket. Vad Skatteverket får in från säljaren, betalar Skatteverket ut till köparen. Varken fiskalt eller realekonomiskt har något skett. Förfarandet är fullständigt meningslöst. Det tjänar inget praktiskt syfte. Det är bara resurskrävande. I värsta fall har säljaren en redovisningsperiod som ligger senare än köparens, så att Skatteverket gör en ränteförlust. Två onödiga betalningar där det kan göras fel. I allra värsta fall fuskar ena parten.  

Därefter säljer B varan efter viss berarbetning till företaget C för 160 kronor. B måste lägga på 25 procent moms, dvs 40 kr, på fakturan och C betalar följaktligen 200 kr till B.  B redovisar 40 kr som utgående moms i sin momsdeklaration och betalar in beloppet till Skatteverket. C redovisar 40 kr som ingående moms i sin deklaration och får ut beloppet från Skatteverket. Normalt genom att dra av beloppet från sin utgående moms. Men om utgående moms är lägre än ingående moms betalar Skatteverket ut beloppet in cash. Inte heller den här gången har något skett realekononomiskt eller fiskalt. Om C inte varit ett företag utan en privatperson (eller ett sådant företag som inte är i momssystemet, t.ex. banker eller bostadsfastighetsägare) hade C inte fått ut något från Skatteverket, utan 40 kr hade stannat kvar hos Skatteverket (staten).  

Precis samma resultat skulle uppstå om A och B inte behövt "momsa" sin transaktion. Som det nu är betalar A in 25 kr till Skatteverket. B deklarerar utgående moms 40 kr och drar av ingående moms 25 kr och betalar in mellanskillnaden, 15 kr, till Skatteverket. Totalt har Skatteverket fått sina 40 kr.  

Om C varit ett företag som sålt vidare till företaget D, som sålt vidare till företaget E, som sålt till privatpersonen F, skulle den onödiga  betalningskarusellen drivits ytterligare två varv. Men ändå skulle Skatteverket bara fått till totalt det belopp som den sista företagaren lägger på på sin faktura. Men verket skulle fått in det i fem småbelopp. 

Här finns inte utrymme för att exercera med olika procentsatser, men den som har lust kan sätta in 25 eller 12 eller 6 procent i exemplet och finna att det spelar ingen roll för slutsatsen. Det är t.o.m. så att om tryckeriet korrekt debiterar 6 % för ett arbete som hos köparen ingår i en produkt som beskattas med 25 procents skatt, så spelar det inte heller någon roll för slutresultatet. Totalt kommer så mycket skatt att flyta in till staten som det står på fakturan till slutkunden (privatpersonen).

 Nu åter till tryckeritrasslet.

Den moms som tagits ut i tryckeriledet, 25 procent, hade dragits av av förlagen. Exakt ett lika stort belopp som tryckerierna hade betalat in till Skatteverket hade Skatteverket betalat ut till förlagen. Varken tryckerier eller förlag påverkades således ekonomiskt/pekuniärt. Tryckerierna kunde lika gärna ha debiterat 200 procents moms och förlagen dragit av samma belopp i sina momsdeklarationer. Eller så kunde både tryckerier och förlag ha låtit bli momsen helt. Det enda som betyder något är vilken moms den säljare tar ut som säljer till slutkonsument, dvs. till privatpersoner och andra som inte är momsskattesubjekt.

Men  juridiken måste ha sin gång.  Tryckerierna hade ju betalt in för mycket skatt till Skatteverket. Då ville de förstås ha tillbaka sina pengar. Det kunde Skatteverket inte gärna neka dem. Men förlagen hade fått tillbaka för mycket pengar från Skatteverket. Då ville Skatteverket förstås ha tillbaka felaktigt utbetalda pengar. I synnerhet som verket funnit sig skyldigt att ersätta tryckerierna. Allt måste snurras tillbaka. Och även om man skulle ha lyckats snurra tillbaka alla belopp, skulle ingenting ha förändrats ekonomiskt/pekuniärt. Skatteverket, domstolarna och företagen har bara sysslat med en helt meningslös men resurskrävande cirkus. Men efter ett decennium har mycket hunnit hända i företagsvärlden och de felaktiga beloppen har ackumulerats till miljardbelopp. Praktiska problem uppkommer. Likviditetsproblem uppkommer. Förlagen kan kanske inte längre betala. Företag går omkull.

Helt i onödan, och bara för att momssystemets princip antas kräva att varje produktionsled betalar skatt på det värde produktionsledet skapar. Mera trassel, se nedan.

Den konstruktionen på skatten hade kanske sitt berättigande när skatten lanserades i Frankrike på 1950-talet och därefter drog fram som en löpeld över den ekonomiskt utvecklade världen. I Sverige infördes den 1968.  Då hade momsen många undantag och omfattade långt ifrån alla varor och tjänster. Numera står endast ett fåtal branscher som banker och försäkringsbolag samt fastighetsförvaltning utanför momssystemet i Sverige. Banker och försäkringsföretag är dock skattskyldiga för annat än kreditförmedling och försäkringsåtaganden, dvs. för konsulttjänster, bankfack o.likn. Fastighetsförvaltare kan vara frivilligt skattskyldiga; det är det normala när hyresgäster är företag och andra momsskattskyldiga. Undantag finns också för sjukvård, tandvård och social omsorg, för utbildning och på kulturområdet mm. Det är alltså en ytterst liten del av näringslivet som står utanför momssystemet (dvs. befinner sig i samma situation som privatpersoner). Då är systemet med moms i varje led oviktigt.

I själva verket är företagens momsredovisning till ca 80 procent en gigantisk och onödig betalningskarusell. ALL utgående moms (moms på försäljning) som företag debiterar momspliktiga företag dras av av köparföretagen som ingående moms (inköpsmoms). ENDAST den försäljning som görs i sista produktions-/distributionsledet till köpare som inte är i momssystemet, dvs. framför allt alla privatpersoner, resulterar i en moms som stannar kvar hos staten som skatteintäkter. Brutto redovisar företagen årligen till staten 1.600 miljarder kronor som utgående moms och drar av 1.300 miljarder kronor som ingående moms. Hos staten stannar mellanskillnaden, dvs. 300 miljarder. (Siffrorna är några år gamla, men gäller i stort sett fortfarande).

Om ALL moms toges ut i sista ledet (dvs. i försäljning till privatpersoner och fastighetsförvaltare som inte är frivilligt skattskyldiga, m.fl.) skulle exakt det momsbelopp som i dag kommer in successivt från de olika produktions- och distributionsleden flyta in från sistaledsföretagen. Dessa skulle inte behöva ha någon avdragsrätt för moms (de har ju inte betalat någon moms). Hundratusentals företag (i Sverige) skulle slippa befatta sig med momsen, miljardtals fakturor skulle inte behöva momsbeläggas. Problem med skattesats, skatteplikt för vissa undantagssituationer mm., som nu belastar domstolar och Skatteverket och som göder konsultkåren, skulle gå upp i rök. Möjligheterna till skattefusk och skattesvinn skulle reduceras dramatiskt; en mängd knepiga juridiska subtiliteter som nu belastar systemet skulle försvinna.

Det enda som behövs är att dagens momssystem kompletteras med en bestämmelse om, att om en köpare kan visa att han är skattskyldig och har ett momsregistreringsnummer behöver säljaren inte debitera moms. Det företag som i - god tro - säljer till ett sådant företag skulle inte behöva momsbelägga sina fakturor. Skulle tveksamhet uppkomma skulle företaget kunna momsbelägga sin faktura, eftersom köparföretaget - om det faktiskt är momspliktigt - ändå får tillbaka momsbeloppet från Skatteverket. Företag har redan idag ett momsregistreringsnummer som ska anges på fakturor och brevpapper.

Jag hotade ovan med mer trassel. Det är nämligen så att den moms som Skatteverket betalar tillbaka till tryckerierna är skattepliktig inkomst för dem vid bolagsbeskattningen. Så en del av de utbetalda momsbeloppen ska betalas tillbaka till Skatteverket som inkomstskatt. På samma sätt är den moms som förlagen nu tvingas betala tillbaka till Skatteverket avdragsgill kostnad vid inkomstbeskattningen. En avdragsrätt som förlagen kanske inte har nytta av om de inte har några vinster de år de drabbas av kostnaden.

SUCK

Jag tycker kanske att rubriken på debattartikeln är något orättvis. Det är knappast Skatteverkets fel att det blivit som det blivit. Att tryckeritjänster undantogs felaktigt krävdes det ett utslag i EU-domstolen för att fastställa. Kopiering utgör leverans av vara, inte tillhandahållande av tjänst. Hur många förstår? Skatteverket kan knappast lastas för att tryckeriföretagen krävde tillbaka sina pengar som felaktigt betalats in. Möjligen kunde Skatteverket föreslagit att tryckeriföretagen skulle betala beloppen till sina kunder, eftersom de felaktigt debiterat dem samma belopp. Så kunde förlagen använda pengarna att betala till Skatteverket, eftersom de en gång i tiden felaktigt dragit av beloppen som ingående moms. Eller kvittat beloppen laget runt. Men det vore kanske lite för enkelt och obyråkratiskt.

Faktum är att det var precis vad som hände i ett av mina första ärenden som skattesakkunnig i Handelsbanken. Skatteverket krävde - med rätta - in ett högre momsbelopp av ett av bankens kundföretag. Jag föreslog Skatteverket att det skulle lösas genom att verket reducerade sitt momskrav på kundföretagets  kund. Det gick bra.

Avskaffa moms mellan momsare


Jag läser i SvD Näringsliv den 13 januari att Grand Secure Sweden upptaxerats med närmare 600 000 kronor för vad Skatteverket anser är felaktig momsredovisning i affärer med det konkursade säkerhetsföretaget Panaxia. Bolaget gjort avdrag för ingående moms, trots att någon avdragsrätt enligt myndigheten inte förelegat. Det innebär rimligen att Panaxia felaktigt fakturerat Grand Secure Sweden moms med 600 000 kronor och redovisat det till Skatteverket (SkV). Konkursboet har då ett krav på SkV med samma belopp. Har SkV tagit initiativ till återbetalning?




Ytterligare ett fall - närmast tragikomiskt - är det som Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avgjorde den 14 januari 2014 (mål nr 7525-10).

Ett företag hade sålt sitt dotterbolag och fått betala ett konsultarvode för det. På arvodet hade det tagits ut moms. Bolaget drog av momsen som ingående moms i sin deklaration och fick tillbaka beloppet från SkV. Men SkV kom på andra tankar och hävdade att det inte borde utgått någon moms, eftersom en aktieförsäljning inte utgör någon momsutlösande transaktion, och krävde tillbaka beloppet. Sedan bolaget överklagat beslutet till Länsrätten i Vänersborg, fann Länsrätten att avdraget skulle medges. Kammarrätten i Göteborg avslog SkVs talan mot länsrättens dom.  Bolaget skulle enligt domstolen anses bedriva en fullt ut mervärdesskattepliktig verksamhet, och avdrag medges för hela den ingående mervärdesskatten såsom allmän omkostnad. Bolaget vann således sin talan men på en annan grund än i Länsrätten; det var rätt att ta ut moms på transaktionen, men momsen var avdragsgill för köparen/bolaget.

Skatteverket överklagade till HFD och anförde bl.a.:  

Syftet med bestämmelserna om verksamhetsöverlåtelse är att underlätta överlåtelser av företag eller delar av företag genom att förenkla överlåtelserna och undvika att belasta mottagarens likviditet med mervärdesskatt som denne ändå har avdragsrätt för.

Bolaget hävdade att

ett syfte med transaktionen var att frigöra kapital. Avyttringen avsåg således att främja bolagets ekonomiska verksamhet i allmänhet. Försäljningskostnaderna bör kunna ses som allmänna omkostnader i enlighet med EU-domstolens dom i SKF-målet.

Under handläggningen i HFD kom EU-domstolen med en dom (mål C-651/11), enligt vilken det klargjordes att en aktieförsäljning liknande den i målet inte var en skattepliktig transaktion.  Omständigheterna i det nu aktuella fallet var följande:

Mervärdesskatten avser kostnader för anlitande av konsulter i Finland vid försäljningen av dotterbolaget. Bolaget har redovisat den utgående skatten för dessa tjänster, och samtidigt dragit av motsvarande ingående skatt. Av HFD 2013 ref. 32 framgår att rättsläget avseende tjänster av detta slag har utvecklats. Enligt den bedömning bolaget nu gör bör de tjänster som förvärvats anses som aktieförmedlingstjänster, och de bör omfattas av undantaget från skatteplikt.

Bolaget yrkade därför att den utgående skatten skulle sättas ned med samma belopp som processen avsåg (antagligen var beloppet ännu större men av processtekniska skäl kunde talan inte utvidgas i HFD). Den ekonomiska effekten skulle därmed bli densamma som om bolaget vunnit processen genom rätt till avdrag för den ingående momsen.

HFD anförde bl.a.:

EU-domstolen konstaterar --- att syftet med artikel 5.8 i sjätte direktivet är att underlätta överlåtelser av företag eller delar av företag genom att förenkla överlåtelserna och undvika att belasta mottagarens likviditet med oproportionellt stor skattebörda.

Både SkV och HFD framhöll således att syftet med skattefrihet vissa situationer är att förenkla transaktioner och undvika att köparens likviditet ansträngs. Precis samma argument finns för alla transaktioner mellan momspliktiga företag. (Inom parentes kan man ifrågasätta HFDs motivering att belasta mottagarens likviditet med oproportionellt stor skattebörda. Eftersom köparen omedelbart får utbeloppet från SkV kan man knappast tala om någon skattebörda. Bättre är det att som SkV motivera skattefriheten med att lagstiftaren velat undvika att belasta mottagarens likviditet med mervärdesskatt som denne ändå har avdragsrätt för.)

HFD slingrade sig ifrån problemet och återförvisade ärendet till SkV:

Frågan om bolaget har rätt till avdrag såsom för allmänna omkostnader bör bedömas tillsammans med den av bolaget i Högsta förvaltningsdomstolen gjorda invändningen att de förvärvade tjänsterna inte är skattepliktiga. Dessa frågor bör således handläggas gemensamt och då lämpligen av Skatteverket. Underinstansernas avgöranden ska därför undanröjas och målet återförvisas till Skatteverket för handläggning.

Ärendet börjar således på nytt. Det gäller redovisningsperioden december 2006. Nu ska ärendet vandra igenom alla instanserna en gång till, och om det går lika långsamt är vi framme vid år 2021 innan det är slutligt avgjort. Ändå gäller det en struntsak. Det avdrag för ingående moms, som bolaget kanske inte ska ha, motsvaras av en utgående skatt, som säljaren oriktigt tagit ut och levererat in till  SkV. När allt är rättställt blir det samma sak som att moms inte tagits ut på transaktionen.

Detta är fullständigt snurrigt.
Avskaffa moms mellan momsare.

  

 
 

BOLAGSSKATT ÄR INTE CSR

Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson säger i en intervju i SvD den 29 december att

skatt borde ses som en fråga om ansvarsfullt företagande precis som frågor om miljö och barnarbete.

Han tycker att skatter bör behandlas som en fråga om företagens samhällsansvar eller CSR (corporate social responsibility eller företagens sociala ansvar).

Jag tror inte IH någonsin har gjort en deklaration för ett större företag. Det är nämligen inte bara att ta ett befintligt bokslut och trycka på knappen för "skriv ut deklaration". Eventuellt efter att ha gjort några justeringar så att bolaget får betala lite mer skatt än som programmet räknar fram.

Beskattningsresultatet baseras på företagets bokslut. Detta innehåller konsekvenser av tidigare fattade beslut om investeringar, finansieringar, affärshändelser mm. Bokslutet innefattar ett oändligt antal ställningstaganden till värderingar av tillgångar och skulder och dispositioner innan den bokföringsmässiga vinsten kan bestämmas. Till stor del är resultatet beroende av uppskattningar av framtida betalningsflöden. Beroende på olika bedömningar kan därför resultatet ofta bestämmas inom mycket vida ramar. Ovanpå detta kommer särskilda regler i skattelagstiftningen. Extremt komplicerade regler. Vissa regler syftar till att lindra eller uppskjuta beskattningen av vinster. I koncerner finns t.ex. regler för samordning av bolagens skattemässiga resultat. Det finns skatteregler för samgåenden och företagsdelningar. Andra regler innebär skatteskärpningar t.ex. i form av begränsningar av rätten till avdrag för vissa kostnader. Det finns regler om avskrivningar och värdering av tillgångar och skulder, som inte alltid överensstämmer med de bokföringsmässiga principerna. I internationella företag måste andra länders redovisningsregeler och skattebestämmelser beaktas. Om dessa är fördelaktigare än de svenska, ska då de inte få utnyttjas? Att som genomgående princip ha att hela tiden till ekonomisk nackdel för företaget beakta skattekonsekvenserna är omöjligt. Varför skulle det vara en bättre princip än att utnyttja reglerna till företagets fördel.  Reglerna ska följas, givetvis, men det finns inte något annat än reglerna att följa.

Hur företagen sköter sig i fråga om miljö och barnarbete är en fråga hur man beter sig mot sina medmänniskor. Det är en moralfråga. Allt skadligt kan inte förbjudas, men ändå avstår de flesta från vad som kan skada andra, eftersom de på goda grunder kan kritiseras offentligt. Skatt, däremot, är ett påfund för att finansiera offentlig verksamhet och politiska beslut. Införandet av en skatt kan måhända motiveras med moraliska argument. Men sedan skatten är beslutad, kan man inte hävda att att det är mer moraliskt att betala mer skatt än lagen kräver, eller att det är mer moraliskt att betala en hög skatt än en låg skatt. Eller att det är mer skamligt att undvika en högre skatt än en lägre. Skatten och reglerna för dess bestämmande kan variera från tid till annan och mellan olika länder utan att detta kan motiveras med moraliska argument.

Det kan kanske vara affärsmässigt riktig för ett företag att hävda att det betalar mer skatt än det behöver, t.ex. därför att allmänhet och kunder därmed får en positiv uppfattning om företaget och därmed hellre köper av det än av konkurrenterna och t.o.m. om dess priser här högre. Men hur ska allmänheten kunna förstå vad som är mer skatt än vad lagen föreskriver? Att som princip ha att undvika att hamna i skandalreportage i kvällstidningarna innebär eftergift åt okunnighet och populism och medför rättsosäkerhet. Företaget har också ett ansvar mot ägarna att förvalta det kapital som ägarna tillskjutit. Om en generösare skattebetalning än lagen kräver inte resulterar i högre vinstskapande goodwill, har företaget svikit aktieägarnas förtroende och förslösat deras kapital.

Det finns helt enkelt ingen annan princip för hur bolagen ska betala skatt än att följa lagstiftningen. Är denna ofullkomlig har staten makten att ändra lagstiftningen. Erfarenheten i fråga om bolagsbeskattningen är dock att lagstiftaren aldrig lyckats skapa ett vattentätt system. Inte heller kommer det att lyckas. Det beror inte bara på att ett bolagsskattesystem måste vara extremt komplicerat för att möta alla krav och ha regler som hindrar kringgåenden, vilket i sin tur öppnar för inkonsekvenser och ofullkomligheter som möjliggör kringgåenden. Det beror också - och framför allt - på att själva idén att beskatta ett företags vinst är i grunden feltänkt.

Avskaffa bolagsbeskattningen så försvinner problemet.

RISKKAPITALISTERNA VANN I ROND TVÅ

Skatteverket förlorade striden mot riskkapitalbolaget Nordic Capital i Kammarrätten i Stockholm. Domstolen upphäver därmed domen från Förvaltningsrätten. Därmed slipper Nordic Capital betala 702 miljoner kronor, skriver SvD den 19 december. 

Skatteverket förefaller enligt tidningen osäker på om det ska överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Huruvida så sker torde bero på utgången i det mål som nu ligger i HFD avseende ett förhandsbesked, där Skatterättsnämnden förklarat att

den särskilda vinstandelen som tillfaller X AB utgör en resultatbaserad ersättning för de tjänster som bolaget utför för Y:s räkning vid sidan om förvaltningsarvodet. Den särskilda vinstandelen ska därför enligt 15 kap. 1 § tas upp som intäkt i inkomstslaget näringsverksamhet.

Om domen i förhandsbeskedsärendet kommer innan kammarättsdomen överklagats lär överklagandet avvisas av HFD, eftersom frågan då redan prövats. Det har antagits att domen ska komma före årsskiftet. Även om HFD fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked och alltså den nu avkunnade kammarrättsdomen är felaktig kommer den inte att ändras.  Däremot kanske övriga riskkapitalister inte hinner vinna i Kammarrätten.

Grattis Robert Andrén, Morgan Olsson m.fl.

DN

DUBBELBESTRAFFNING ANSES INTE FÖRELIGGA NÄR SAMMA FELAKTIGHET PÅVERKAR OLIKA SKATTER

Högsta förvaltningsdomstolen fann i en dom den 29 oktober 2013 i mål nr 658-660-13 att kombinationen ansvar för skattebrott och skattetillägg i två olika förfaranden mot en och samma person strider mot förbudet mot dubbla lagföringar och straff (ne bis in idem) enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter. Från det att åtal väcks föreligger då hinder mot att besluta om skattetillägg.

Frågan om ne bis in idem har prövats på nytt i ett resningsärende den 17 december 2013 i mål nr 6645-13. AA hade dömts av Svea hovrätt för bl.a. grovt skattebrott enligt 4 § skattebrottslagen (1971:69). Det grova skattebrottet avsåg att hon som företrädare för ett AB uppsåtligen hade lämnat oriktiga uppgifter till Skatteverket (SkV) beträffande beskattningen för bl.a. inkomståret genom att yrka avdrag för  ingående mervärdesskatt för osanna fakturor och att redovisa arbetsgivaravgifter med för låga belopp. 

SkV höjde AAs inkomst av tjänst avseende lön från aktiebolaget med 500 000 kr. Skattetillägg påfördes på grund av att hon hade lämnat oriktig uppgift genom att i sin självdeklaration inte redovisa lönen.

Domarna vann laga kraft och AA ansökte om resning på grund av dubbelbestraffningen.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog resningsansökan med följande motivering:

AA har fällts till ansvar för grovt skattebrott för att hon i egenskap av företrädare för ett aktiebolag lämnat oriktiga uppgifter till ledning för beslut om mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter för bolaget. Det skattetillägg som hon har blivit påförd grundar sig däremot på oriktiga uppgifter som hänför sig till underlaget för hennes egen beskattning, närmare bestämt i hennes självdeklaration utelämnade uppgifter om erhållen lön. De båda förfarandena baserar sig således inte på samma oriktiga uppgifter.

 

Förbudet mot dubbla förfaranden och straff hade därmed inte överträtts.

Domen förefaller rimlig. Det framgår dock inte av domen  beträffande det felaktiga underlaget för bolagets arbetsgivaravgift att det avser exakt den inkomst AA underlåtit att deklarera, men det är troligt. Annars vore målet poänglöst. Trots att felaktigheterna således avser underredovisning av en och samma inkomst, ska alltså både straff enligt skattebrottslagen och skattetillägg kunna utdömas utan att detta strider mot principen om ne bis in idem. Fråga är om olika skatter. Även om felaktigheterna kan hänföras till en och samma underliggande åtgärd (att inte redovisa en lön), baseras förfarandena (upprättandet av deklarationer) inte på samma oriktiga uppgifter.

Även den omständigheten att påföljderna drabbat två olika rättssubjekt medför att dubbelbestraffning inte anses föreligga. Att AA bestraffats för felaktig momsredovisning och bolaget möjligen påförts skattetillägg för den felaktigheten, innebär inte att att principen om ne bis in idem trätts för när. Den frågan synes dock inte ha varit föremål för prövning i resningsmålet.