NE BIS IN IDEM I EU-DOMSTOLEN

EU-domstolen har den 26 februari meddelat dom i mål angående en begäran om förhandsavgörande från Haparanda tingsrätt, det sk Åkerberg Fransson-målet. Ärendet gäller om de svenska reglerna om skattetillägg kan tillämpas samtidigt med reglerna om straff för skattebrott. Innebär det brott mot principerna om ne bis in idem, dvs lagföring två gånger för samma brott.

Domen är inte lättillgänglig med torde innebära att de svenska reglerna inte är förenliga med EU-rätten.

Domstolen säger i slutklämmen

1) Principen ne bis in idem i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör inte hinder för en medlemsstat att för samma gärning i form av underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att deklarera mervärdesskatt, först påföra ett skattetillägg och därefter utdöma ett straff, förutsatt att den förstnämnda sanktionen inte har straffrättslig karaktär, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma,

 

dvs att det inte strider mot EU-rätten att ha både skattetillägg och straff under förutsättning att skattetillägget inte har straffrättslig karaktär. Då återstår det att avgöra om skattetillägg har straffrättsligt karaktär. Det var väl det som Haparanda Tingsrätt hoppades på att få besvarat.

Vidare

2) Unionsrätten reglerar inte förhållandet mellan Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, och medlemsstaternas rättsordningar, och den fastställer inte heller vilka slutsatser en nationell domstol ska dra när en nationell bestämmelse är oförenlig med de rättigheter som garanteras i konventionen.

Unionsrätten utgör hinder för en domstolspraxis som innebär att en nationell domstols skyldighet att underlåta att tillämpa bestämmelser som är oförenliga med en grundläggande rättighet vilken är garanterad i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är underkastad kravet att oförenligheten ska ha klart stöd i stadgans lydelse, eller i rättspraxis avseende densamma, eftersom en sådan praxis förvägrar den nationella domstolen möjligheten att, eventuellt i samarbete med Europeiska unionens domstol, göra en fullständig bedömning av nämnda bestämmelsers förenlighet med stadgan.

Unionsrätten reglerar inte relationen mellan Europakonventionen och nationell rätt. Men EU-rätten hindrar att skyldigheten att underlåta en rättstillämpning i strid med Europakonventionen gäller bara om kravet har klart stöd i Europakonventionen. 

Haparanda Tingsrätt lär få fundera ett tag till.
 

Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, kommenterar domen på  Info Torg Juridik och av slutar sin artikel på följande sätt:

Sammanfattningsvis kan sägas att EU-domstolens dom måste anses innebära precis det som många har anat, trott eller till och med varit övertygade om, nämligen att det svenska systemet såsom det nu är utformat – det är säkerligen möjligt att finna en annan och tillåten utformning – strider mot reglerna om ne bis in idem (åtminstone så länge som systemet ligger inom ramen för tillämpningen av EU-rätten). För att den nuvarande utformningen av det svenska systemet med skattetillägg och straff för samma gärning ska kunna räddas fordras i dessa delar helt enkelt att man hittar ännu en ny spik att hänga upp det på. Jag kan i skrivande stund inte se att det finns några tjänliga spikar tillgängliga.
 

HD har i en dom ansett att de svenska reglerna inte strider mot Europakonventionen och står i konflikt med principerna om ne bis in idem.

SvD