Enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll (tilläggsprotokollet) får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat (ne bis in idem). Motsvarande bestämmelse finns i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsstadgan). Enligt artikel 50 får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) fann i RÅ 2009 ref. 94 (se även RÅ 2010 ref. 117) att skattetillägg kunde tas ut av en skattskyldig som på grund av samma oriktiga uppgifter hade dömts för brott enligt skattebrottslagen. Detta ansågs alltså inte strida mot tilläggsprotokollets förbud mot dubbla lagföringar och straff. Högsta domstolen (HD) kom till samma slutsats i NJA 2010 s. 168 I och II.
HD fann dock i ett beslut in pleno den 5 juni 2013 - med hänvisning till avgöranden av Europadomstolen och EU-domstolen, särskilt Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland (stor kammare), och EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i målet C-617/10, Åkerberg Fransson - att det svenska systemet med kombinationen skattetillägg och påföljd för skattebrott enligt skattebrottslagen i två olika förfaranden mot en och samma person var oförenligt med rätten enligt tilläggsprotokollet att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter i fråga om bl.a. inkomsttaxering (mål B 4946-12). Genom sitt avgörande gick HD därmed ifrån det ställningstagande som domstolen gjort i NJA 2010 s. 168 I och II. I ett beslut 16 juli 2013 (Ö 1526-13) har HD dessutom beslutat om resning i ett mål om beslut om skattetillägg som fattats efter den 10 februari 2009.
I det nu aktuella domen från HFD, mål nr 658–660-13, hade en person dömts den 18 juni 2008 av Hovrätten för Västra Sverige till fängelse för bl.a. grovt skattebrott enligt 4 § skattebrottslagen (1971:69) bestående i att han taxeringsåren 2001, 2003 och 2004 hade lämnat oriktiga uppgifter i sina självdeklarationer genom att underlåta att redovisa vissa ersättningar som inkomst av tjänst. Åtal hade väckts den 24 februari 2005. Skatteverket påförde genom omprövningsbeslut den 4 april 2005 skattetillägg på grund av att oriktiga uppgifter lämnats för de nyss nämnda taxeringsåren. Den skattskyldige överklagade till Förvaltningsrätten i Malmö som avslog överklagandet genom dom den 7 april 2011. Kammarrätten avslog överklagandet av förvaltningsrättens dom.
Den skattskyldige yrkade att HFD skulle undanröja skattetilläggen och anförde att det strider mot dubbelbestraffningsförbudet enligt Europakonventionen att ta ut skattetilläggen eftersom han hade dömts för skattebrott. Skatteverket (SkV) medgav bifall till överklagandet.
HFDs dom
HFDs dom beslutatdes i pleno. HFD instämde i HDs bedömning att de dubbla förfarandena strider mot artikel 4.1 i tilläggsprotokollet. Det fanns alltså skäl att ändra HFDs praxis.
Vad gäller frågan om när ett skatterättsligt förfarande hindrar ett efterföljande brottmålsförfarande rörande samma gärning har HD funnit att det föreligger hinder mot åtal för skattebrott när SkV har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg. Det saknar således betydelse att beslutet kan komma att överklagas.
HFD konstaterar att när ordningen mellan de båda förfarandena är den omvända bör, som SkV anfört, samma princip vara vägledande. Från det att åtal väcks bör det således föreligga hinder mot att besluta om skattetillägg som grundas på samma oriktiga uppgifter som åtalet.
I AAs fall baseras såväl skattetilläggen som åtalet på att han underlåtit att redovisa vissa ersättningar som inkomst av tjänst. Det är fråga om samma oriktiga uppgifter. Eftersom skattetilläggen beslutades efter det att åtal hade väckts står SkVs beslut i strid med artikel 4.1 i tilläggsprotokollet.
Överklagandet bifölls därför.
I sitt yttrande till HFD hade SkV anfört.
Det är svårt att finna något bärkraftigt skäl mot att, i tillämpliga delar, låta de överväganden som kommit till uttryck i HDs beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) vara vägledande också i dessa mål. Utgångspunkten för bedömningen bör vara att samma principer ska vara vägledande oberoende av vilket sanktionsförfarande som inleds först. Det framstår därför som följdriktigt att åtalet mot AA i nu aktuellt hänseende utgör hinder mot att besluta om skattetillägg som grundar sig på samma oriktiga uppgift. En sådan ordning är också i linje med vad som gäller inom brottmålsprocessen enligt 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar