SKATTEFLYKT FRÅN FATTIGA LÄNDER

DN rapporterar den 5 oktober från ett seminarium anordnat av frivilligorganisationerna Actionaid, Diakonia, Concord och Forum Syd.

Varje år försvinner ungefär 8.000 miljarder kronor från världens utvecklingsländer. Det är tio gånger så mycket som världens samlade bistånd. Merparten göms undan i skatteparadis av multinationella storföretag.

Många fattiga afrikanska länder är väldigt rika på naturtillgångar som olja, guld och andra värdefulla mineraler. De utvinns i de flesta fall av västerländska företag.

– Genom att bara redovisa en mindre andel av intäkterna till både afrikanska länder och moderländer som Sverige och Frankrike betalar de multinationella koncernerna väldigt lite skatt, säger Léonce Ndikumana, professor i ekonomi vid universitetet i Amherst i Massachusetts, USA och tidigare forskningschef vid Afrikanska utvecklingsbanken.  Många afrikanska länder har stora naturtillgångar, men endast en liten del av förtjänsterna stannar i Afrika. Företagens årsredovisningar är inte korrekta. De underskattar intäkterna och det handlar om stora summor pengar som därmed försvinner på olagliga vägar.

Suck!

S.k.transfer pricing, alltså principer och regler för prissättning mellan samverkande internationella företag, är nog det besvärligaste inom företagsbeskattningen. Det är en "vetenskap" som tvingats fram av behovet att fördela beskattningsunderlag mellan berörda länder.

Det finns ingen vetenskaplig sanning om hur ett marknadsmässigt pris ska fastställas. Vissa principer kan alla vara överens om, men när dessa ska omsättas i verkligheten finns hur många argument som helst för hur företagen faktiskt gjort. Endast extrema fall underkänns av domstolarna. För att lösa problemen har det under de senare decennierna etablerats tekniker för hur problemen ska hanteras. Företagen måste dokumentera sina överväganden på förhand och bevara underlagen för kontroll i efterhand. Överenskommelser, advance price agreements (APA), görs mellan företag och skattemyndigheter i olika länder. Komplexiteten har ökat pyramidalt.

Ett land stiftar sin egen lag. Det bestämmer själv hur inkomster ska beräknas och skatt tas ut. De länder som påstås lida av att inte beskatta sin export, har därför endast sig själva att skylla. Sen kan visserligen det säljande företaget (eller det köpande landet) ha en sådan ekonomisk och/eller politisk styrka att det tvingar exportlandet att acceptera ett så lågt pris att skatteunderlaget reduceras. Men då är följden av prisreduktionen ännu värre än skatteförlusten.

Ett enklare och effektivare sätt att ta ut motsvarande belopp är en exporttull. Om den tas på bruttovärdet behöver landet inte bekymra sig om avdrag för mer eller mindre påhittade kostnader som företagen kan yrka. Men det är också ett ännu effektivare sätt än en vinstbeskattning att skjuta sig själv i foten.

I själva verket är skatten ett hinder för exportlandet, eftersom den gör investeringen och verksamheten i landet dyrare än nödvändigt. Verksamheten belastas av en kostnad - skatten. I själva verket skulle landet tjäna på att ta bort skatten. Landet skulle bli attraktivare att investera och verka i; landet skulle slippa en besvärlig skatteadministration och resurskrävande granskningar och rättstvister med företagen (och andra länder) om fördelningen av skatteunderlaget.


Att 8.000 miljarder kronor försvinner är bara en följd av att man trott att man skulle kunna få in så mycket pengar utan konsekvenser.