VOLVO I SKATTETVIST

Morgontidningarna GP, SvD, DN och Dagens Industri rapporterar om stora skattekrav på Volvo, dvs. den svenska tillverkaren av lastbilar mm. Tidigare har Volvo Personvagnar, alltså Fords svenska dotterbolag, för åtminstone sju år sedan 1999 upptaxerats med sammanlagt över 10 miljarder kr för vägrade avdrag för betalningar till sitt amerikanska moderbolag Ford.

Skatteverket anser nu att Volvo genom prissättning i affärer med sitt amerikanska dotterbolag Mack reducerat sin svenska vinst med c:a 830 milj kr. Jag saknar kännedom om omständigheterna, och på Volvo tycks man ta ganska lätt på frågan, eftersom man framhåller att Skatteverkets höjning är ogrundad. Enligt Volvos uppfattning har man följt OECD:s riktlinjer för internprissättning i internationella koncerner. Volvo förutsätter att den uppkomna dubbelbeskattningen undanröjs genom beslut i svensk domstol alternativt i överenskommelse mellan de inblandade staterna. Bolaget gör därför ingen avsättning i räkenskaperna. Uppfattningarna om rätt och fel i frågan tycks dock gå vitt i sär, eftersom Skatteverket inte bara räknat om Volvos resultat utan dessutom påfört skattetillägg, ett slags adminstrativ bestraffning, med 83 milj kr.


Frågan om internprissättning i internationella koncerner, s.k. transfer pricing (TP), utgör en av det högsta vansinnestopparna på det berg av galenskap som bolagsbeskattningen utgör. Regeln förutsätter att det går att fastställa vad som är ett marknadspris. OECD:s riktlinjer försöker precisera hur detta ska gå till.

En ledande princip är den s.k. armslängdsprincipen, dvs. att prissättningen ska motsvara vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare (som principen formuleras i den svenska lagstiftningen). OECD:s riktlinjer innehåller mekaniska, schabloniserade regler. För att dessa ska kunna tillämpas krävs att det först görs en jämförelseanlays, dvs. en bedömning av vilka transaktioner som skulle kunna jämföras med dem som Volvo och Mack har gjort. Därefter erbjuder anvisningarna ett antal metoder: Comparable uncontrolled price method (CUP), Resale price method, Cost plus method, Transactional profit method, Profit split method och Transactional net margin method. De som har utarbetat dessa principer och formulerat när och hur de bör användas har förmodligen aldrig arbetat praktiskt med problemen i ett företag. Troligen har de inte lämnat sin akademiska studerkammare eller sin modul i någon myndighet eller organisation.

Det är inte nog med att tillämpa dessa verklighetsfrämmande principer. Sedan 2007 finns det i Sverige särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information, SKV M 2007:25 om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap. Behovet av utökade administrativa rutiner både hos företag och skattemyndigheter – med åtföljande kommersiellt intresse för konsulter, utbildningsföretag m.m. – gjordes tydligt genom de helsidesannonser i dagspressen som dök upp när lagstiftnigen infördes.

Vid ett seminarium i höstas på Handelshögskolan i Stockholm arrangerat av Centrum för Skatterätt beskrev en av Sveriges mest kompetenta och erfarna experter på TP, Inga Nilsson, hur omöjligt det är att omsätta alla vackra tankar om TP till praktisk handling i företagen. Inga Nilsson är skattechef på Volvo och har tidigare varit verksam i skatteförvaltningen. Efter några ”enkla” bilder över formella, informella och verksamhetsbetingade strukturer och relationer i Volvo, insåg även den som bara sysslat med frågan vid skrivbordet, att detta är något som är omöjligt att genomföra på ett oangripbart sätt. Hur bra man än följer principerna, kan man alltid med goda argument hävda en motsatt ståndpunkt.

Man måste utgå från att företagen hanterar internprissättningsfrågan på ett sätt som gör att de kan använda sin redovisning för det den i första hand är ämnad, nämligen att rätt överblicka och styra verksamheten, dvs. att de använder prissättningen i annat syfte än att minska skatten. Hittar man på godtyckliga internavräkningspriser kommer man snart att felallokera sina resurser och köra i diket. Inte minst gäller detta i jätteföretag som Volvo. Vem kan bättre än Volvo motivera avräkningspriset på ett busschassi eller en specialkonstruerad växellåda? Vem kan avgöra vad priset för rättigheten att tillverka en viss detalj till en bilmodell är? Det finns i praktiken inga jämförbara företag eller situationer att stämma av någon armslängdsprissättning emot. Typiskt för företag i koncern är dessutom att de företar transaktioner med varandra som inte företas mellan oberoende företag. Man säljer helt enkelt inte vissa saker, rättigheter, kunskaper mm till utomstående. Men man måste ta betalt av dotterbolagen för att de utnyttjar det kunnande som utvecklats av moderbolaget. Annars blir resultatet fel i båda företagen.

Nu har alltså Skatteverket ansett att Volvo tillämpat dessa regler på ett felaktigt sätt. De kanske har rätt. Vad vet jag? Efter det att Volvo om efter kanske 7 - 8 års processande i skattedomstolarna fått Regeringsrättens ord på att Skatteverket hade rätt (i lagens mening), får Volvo begära att Sveriges regering och Skatteverket tar upp förhandlingar med sina amerikanska motsvarigheter. Om Volvo tagit för lite betalt av Mack, måste ju Mack ha överbeskattats. Det kanske den amerikanska skattemyndigheten, IRS, inte alls tycker. IRS tycker kanske att OECDs riktlinjer ger stöd för att Volvo har tagit alldeles för mycket betalt av Mack och att Macks inkomst borde varit ännu högre.

Enligt skatteavtal mellan Sverige och USA skall förhandlingar föras för att lösa tvisten, men det finns ingen skyldighet för parterna att komma överens. Parterna är inte Volvo mot Mack. Inte heller den svenska skattemyndigheten mot Volvo och/eller IRS mot Mack. Utan det är Sverige mot USA. I denna tvist är Volvo bara en åskådare. I bästa fall kommer Sverige och USA (kanske om 10 år) överens. Till dess måste Volvo leva med ett latent skattekrav. Just nu tycks man på Volvo vara säker på utgången. Men det är en sak att ha rätt och en annan att få rätt. Ett betalningskrav på c:a 1 miljard kr. (ej avdragsgillt) kommer i alla händelser att hänga över företaget för lång tid framöver. Och skattebesluten gäller bara för åren 2002 och 2003. Hur förhåller det sig med senare år?

Detta är numera vardagsmat i den internationella företagsskattevärlden. De värden som står på spel är typiskt sett i 10 eller 100 milj kr-klassen eller ännu mer. Den internationella skattejuridiken på området tillhör den absoluta toppnivån och tar enorma resurser i anspråk. Den som kan rädda hem 100 milj skattefria kronor (skatten är en ej avdragsgill kostnad) åt en klient är inte buskablyg vid sin fakturering. Och ett företag som kan spara så stora pengar är betalningsbenäget. Det är argumentationsförmågan snarare än klarläggandet av en objektiv sanning som är avgörande.

I kommentarerna till skattebesluten rörande Volvo Personvagnar skrev DN bl.a. Det är för Ford en naturlig del i en multinationell verksamhet att ständigt ligga i strid med skattemyndigheter i ett antal länder där man har verksamhet. Det är också en del av verksamheten för skattemyndigheter i olika länder att se till att en rimlig del av vinsterna också beskattas.

Precis så är det. Hur kan det få vara så? Hur kan ett regelverk tillåtas vara så oprecist och svårtolkat att företagen ständigt ligger i strid med skattemyndigheterna? Hur kan det accepteras att ländernas skattemyndigheter ligger i ständig tvist med varandra om beskattningsunderlag? Företagen är oskyldiga men blir offer i ländernas kamp om beskattningsunderlag. Vad är det för omständigheter som gör detta nödvändigt?

Det är inte nödvändigt! Läs boken Slopad bolagsskatt - analys och konsekvenser. Avskaffa bolagsbeskattningen och hela detta glaspärlespel faller samman och blir till intet. Arméer av lysande juridisk och ekonomisk kompetens kan frigöras för förnuftiga ändamål till mänsklighetens fromma.

Avskaffa bolagsbeskattningen. Ett onödigt ont.