MARIA LUDVIGSSON BORDE VETA BÄTTRE

Maria Ludvigsson upprörs i SvD den 20 oktober över beskattningen av egnahemsägare. Själva beskattningsmodellen för skatt på hus är godtycklig, skriver hon. Hon borde veta bättre.

I alla tider (sen tidig medeltid) har fastigheter varit beskattningsobjekt. Sedan egnahemsrörelsen gjorde det möjligt för andra än förmögna personer att äga sin bostad, blev den konventionella beskattningen (dvs. hyresinkomster och uppskattat eget hyresvärde minskat med andra driftskostnader än privata levnadskostnader) av en- och tvåfamiljsfastigheter praktiskt ohanterlig. Då infördes fr.o.m. 1955 års taxering särskilda förenklade regler, schablonbeskattningen av villor. Inkomsten skulle uppskattas till 3 procent av taxeringsvärdet; avdrag medgavs för räntor och tomträttsavgäld. Vid den kommunala taxeringen medgavs avdrag med 4 procent av taxeringsvärdet, det s.k. procentavdraget (Avdraget fick dock inte framkalla underskott). Därefter påfördes - oavsett resultatet enligt den nämnda beräkningen - ett belopp motsvarande procentavdraget, det s.k. garantibeloppet. (Reglerna om garantibelopp och procentavdrag hade funnits åtminstone sedan 1928). Procentsatserna för procentavdrag och garantibelopp reducerades i flera omgångar, bl.a. från och med 1958 års taxering, då även ett extra avdrag på 200 kronor infördes; allt för att kompensera för den höjning av taxeringsvärdena som förväntades.

Fr.o.m. den 1 januari 1985 ersattes reglerna med en fastighetsskatt. I samband med 1990 års skattereform gjordes vissa ändringar. Skatten för småhus bestämdes till 1,5 procent av taxeringsvärdet. Fastighetsskatten ersatte därvid också den tidigare schablonbeskattningen av villor. Fastighetsskatten på bostäder avskaffades fr.o.m. den 1 januari 2008 och ersattes av den kommunala fastighetsavgift, som nu gäller.

Det är ett mysterium att det blivit en allmän uppfattning på senare år, att beskattning av egen bostadsfastighet skulle vara något anmärkningsvärt. Den har snarast varit en självklarhet. Eftersom vi dessutom sedan länge har beskattning av kapital, är det också logiskt och konsekvent att beskatta en tänkt avkastning av fastighetskapitalet. Annars skulle en förflyttning av sparandet från ett fastighet till ett bankkonto medföra en skatteskärpning. Rätten till avdrag för ränta på fastighetslån förutsätter också att beskattning sker av avkastningen av fastighetsvärdet.

Att fastighetsbeskattningen blev betungande på grund av att inkomsten inte beräknades på avkastningen av det insatta kapitalet utan på kapitalets uppskattade dagsvärde är en annan sak. Det kunde ha avhjälpts genom att avkastningen beräknades endast på det insatta kapitalet. Men varför skulle skatten på ett hus som inte genererar någon likviditet (Ludvigsson använder här felaktigt ordet inkomst) vara svårare att bekosta än reparations- och underhållskostnader? Ingen fastighetsköpare tror väl att han inte måste lägga undan av sina (likvida) inkomster för att bekosta sådant.

Att ett fastighetsinnehav årligen kostar skatt kan knappast komma som en överraskning för fastighetsköparen.