Finansdirektören på Capio tycker att Sverige är ett skatteparadis.
Vad är det som hänt?
Capio är tydligen så högt skuldfinansierat att räntebetalningarna konsumerar verksamhetsvinsten.
Under förutsättning att låne- och räntevillkoren är marknadsmässiga finns det väl inget att säga om det. Det gäller för alla företag; det är inte fråga om att Capio "slipper undan".
Capios ägare är enligt DI riskkapitalbolagen NordicCapital och Apax, som tydligen valt att finansiera sitt dotterbolag med lån i stället för eget kapital. Så enkelt är det att omvandla företagsvinsten i dotterbolaget till räntekostnad och föra över vinsten till moderbolaget. Moderbolaget ligger i det här fallet förmodligen i ett land som inte beskattar räntebetalningarna. Koncernen kan därmed växa med hela vinsten. Det är väl bara bra!!
Vissa länder har börjat införa särskilda skatteregler om s.k. thin capitalisation, dvs. regler som föreskriver att ett bolag måste anses ha viss minsta andel eget kapital och viss högsta andel lånekapital. Ränteavdrag medges bara för den del av skuldsättningen som faller inom den föreskrivna ramen. Sverige saknar en sådan regel, och det är väl det som Capios finansdirektör syftar på, när han säger att Sverige är ett skatteparadis. [Inom parentes kan man fråga sig vad han har med saken att göra. Bolagets kapitalisering är en sak för aktieägarna (moderföretagen). Han kan för egen del - och det tycks han också göra i artikeln - irriteras över att "...vi betalar en massa räntor". För hans del skulle en skatt på 26,3 procent vara att föredra, då hade han fått behålla 73,7 procent av vinsten, men det är ägarna som bestämmer. På högre nivå - i moderbolagen - är det viktigare att hela kapitalet får bli kvar i koncernen.]
Andra länder har börjat införa thin capitaliserings-regler, men inom EU gäller att en sådan regel inte får diskriminera utländska etableringar eller kapitalrörelser. De länder som infört sådana regler för utlandstransaktioner har därför blivit tvungna att införa dem även för transaktioner inom det egna landet, vilket komplicerar skattereglerna. Plötsligt blir alla räntetransaktioner mellan närstående företag kontrollobjekt och rättsliga tvistefrågor; helt i onödan - den enes kostnad är den andres intäkt inom samma skattejurisdiktion.
Vad som är marknadsmässig ränta kan man ha olika uppfattningar om; någon objektiv sanning finns inte.
I internationella sammanhang uppkommer den delikatessen att frågan blir en tvist mellan berörda stater snarare än mellan företaget och resp. stats skattemyndighet - även om företaget får sitta emellan och betala skatt i flera länder på samma underlag och bära kostnaden för dyrbara skatteprocesser i båda länderna. Det kan nämligen tänkas att skattemyndigheten i mottagarlandet (som kanske har mycket låg skattesats) anser att räntan är för låg, medan skattemyndigheten i betalarlandet anser att räntan är för hög - antingen därför att landet har thin capitaliserings-regler och anser att skulden är för hög, eller för att räntesatsen är för hög (eller bådadera).
I ett rättsfall (RÅ 2010 ref. 67) ansåg Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) att ett ränteavdrag till ett moderföretag skulle begränsas (moderbolaget var svenskt, men eftersom det var ett livförsäkringsföretag skattade det inte för räntebetalningen). Domstolen uttalade bl.a:
Av central betydelse vid prissättning av lån är risken för att låntagaren inte kan fullgöra sina betalningar och det behov av säkerhet som kan finnas. För ett moderbolag som lämnar ett lån till ett dotterbolag gäller delvis andra förutsättningar än för en extern långivare. Medan moderbolaget har kontroll över dotterbolaget har den externe långivaren typiskt sett bara viss insyn. Den externe långivaren kan också vara osäker på moderbolagets intentioner, t.ex. vad gäller viljan att vid behov stötta dotterbolaget finansiellt och på annat sätt.
Vad nu sagts illustrerar att lån från moderbolag till dotterbolag har särdrag som påverkar kreditrisken och därmed räntan och som saknas när långivare och låntagare är fristående från varandra. Vid lika villkor i övrigt kan därför den vid beskattningen godtagbara räntan inte utan vidare bestämmas till vad som skulle ha ansetts marknadsmässigt om långivaren hade varit extern.
Även om resonemanget är övertygande har domen kritiserats och torde strida mot internationella principer och överenskommelser. Därför är det troligt att, om mottagarföretaget varit utländskt, den utländska skattemyndigheten skulle krävt skatt på den av mottagarbolaget redovisade och deklarerade ränteintäkten.
Bara ett exempel på idiotiska och fullkomligt onödiga konsekvenser av bolagsbeskattningen.
Sen kan man undra över varför Capio kan vara så lönsamt. Är det för att verksamheten är så mycket effektivare än landstingens sjukhus, eller för att Capio fått köpa verksamheten alldeles för billigt? Båda alternativen skrämmer.
Mera om riskkapitalbolag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar