Rätt men ändå fel.
Skattereglerna har skapats med det traditionella näringslivets struktur för ögonen: ett industi- eller handelsföretag med byggnader, anläggningar, maskiner och inventarier, lager och anställda. Om verksamheten behöver bedrivas i flera aktiebolag finns det regler om koncernbidrag, som gör det möjligt att kvitta vinst i ett bolag mot förlust i att annat. Då behöver koncernen inte behöver betala mer skatt bara för att verksamheten bedrivs i flera aktiebolag. Det behövs ingen skuldsättning för att skapa hävstångseffekter i sådana företag. Ett aktiekapital på kanske 1/3-del av balansomslutningen och en skuldsättning för finansiering av investeringar och driftkapital är det vanliga.
Riskkapitalföretag köper, förädlar och säljer företag. Här är hög skuldsättning både nödvändigt och normalt, varmed följer höga räntekostnader. Ett riskkapitalföretag strukturerar sig naturligtvis på ett optimalt sätt för sådan verksamhet. Det är enkelt - och oantastligt - att se till att räntekostnaderna i det svenska förvärvsföretaget betalas till ett utländskt koncernföretag som betalar låg eller ingen skatt för räntan. Räntekostnaderna kan finansieras med koncernbidrag från de företag som riskkapitalbolaget har förvärvat för förädling, varigenom vinsten - och därmed skatten - i dessa elimineras. Koncernvinsten hamnar i utlandet och träffas av andra skatteregler än de svenska. Hur kan man tro att företag, som inte kräver geografisk bindning till visst land, inte placerar sig där det är ekonomiskt lämpligast?
Så visst kan de göra med hjälp av skattelagstiftningen vad andra inte gör, men det beror på att deras verksamhet är annorlunda. I själva verket kan man säga att det är bolagsbeskattningen som framtvingar en onödig struktur.
Dagens Industri påstår i artikeln att en
stopplag klubbades igenom för fyra år sedan för att hindra svenska industriföretag från att genom s.k. interna räntesnurror, skapa ränteavdrag i miljardklassen.
Men för riskskapitalbolag och utländska storföretag är det fortfarande fritt fram för att skapa liknande konstruktioner för att den vägen undvika bolagsskatt.
Fel förstås, som vanligt.
Reglerna om begränsning av ränteavdrag gällde finansiering av företagsöverlåtelser inom en koncern. Däremot inte externa förvärv av företag. Vanliga företag och riskkapitalbolag arbetar under exakt samma lagstiftning. Om en industrikoncern säljer runt sina dotterbolag i koncernen och låter köparbolaget ta upp ett lån hos ett koncernföretag i främmande land (som kanske inte beskattar räntor) och det inte finns något affärsmotiv för omstruktureringen, kan man väl förstå att Skatteverket och till slut lagstiftaren härsknar till. Ett riskkapital har normalt ingen anledning att göra något sådant, och behöver därför inte träffas av regeln.
Det bästa sättet att undvika denna skenbara favorisering av riskkapitalbolagen är förstås - som vanligt - att avskaffa bolagsbeskattningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar