FÖRETAG - BOKFÖRING - SKATT

Anders Hultqvist lancerar i Dagens Industri en lösning på det dilemma som SamROB - utredningen haft att lösa. En sund skepsis mot försöken att monopolisera uppfattningen om vad som är god redovisningssed är det som behövs. Låt domstolarna avgöra frågan.

Jag skulle gärna hålla med, även om det innebär stor osäkerhet för företagen och goda skäl och stort utrymme för Skatteverket att driva skatteprocesser i domstolarna.

Men det finns en bättre lösning. Avskaffa bolagsbeskattningen.

Nu har remissvaren på betänkandet strömmat in till Finansdepartementet. Enligt Anders är remisskritiken mot att frikoppla beskattningen från redovisningen stor, både från näringslivet och Skatteverket. Knappast förvånande. Förslaget medför sådana komplikationer och fördyringar att kommitténs samtliga 11 externa sakkunniga och experter framförde allvarlig kritik mot förslaget.

Bland kritikerna finns Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. SKL tar särskilt upp förslaget till regler om underskottsavdrag (se även mitt yttrande till Finansdepartementet under punkt 2 i min blogg den 20 februari) och skriver: Den nuvarande regleringen om underskottsavdrag hör till det mer komplicerade inslaget i skattelagstiftningen och ingriper i skatteregler som egentligen handlar om något helt annat. Utredningen föreslår nu att dessa regler ska kompliceras ytterligare för att uppnå någon slags millimeterrättvisa. Regleringen är inte proportionell i detta avseende och bör inte genomföras.
Utgångspunkten borde vara den motsatta. Om regleringen helt tas bort skulle betydande förenklingar uppnås i regelverket. En utredning borde tillsättas och få i uppdrag att se över om inte denna reglering helt kan avskaffas. Det är inte heller självklart att nuvarande reglering är gynnsam sett utifrån ett tillväxtperspektiv.

Bra förslag. Men det finns en ännu bättre lösning: Avskaffa bolagsbeskattningen.

För en organisation som SKL, vars huvudmän ofta driver näringsverksamhet i aktiebolagsform, måste bolagsbeskattningen te sig ännu absurdare och mer meningslös än för andra bedömare. Staten och kommunerna har samma uppdragsgivare, skattebetalarna. Dessa är tämligen ointresserade om skatten trillar ner hos staten eller kommunerna, eller rättare sagt om resultatet tillfaller kommunerna direkt som bolagsvinst eller via statsbidrag sedan en del av vinsten först gått till staten i form av bolagsskatt.



För några år sedan hade jag anledning att kommentera en artikel som SKLs skattesakkunnige, Lars Björnsson, skrivit i tidskriften Skattenytt om ett rättsfall (RÅ 2001 ref. 28), där ett ägartillskott till ett trafikföretag och ett badhusföretag som en kommun ägde aktierna skulle behandlas som näringsbidrag och därför beskattas. Avgörande för bedömningen skulle enligt Regeringsrätten vara, huruvida bidraget "lämnats av aktieägaren just i dennes egenskap av aktieägare". I så fall skulle tillskottet vara skattefritt. Men hur avgör man det i praktiken?

I min kommentar skrev jag ungefär följande: Aktieägartillskott är en företeelse som inte har någon lagreglering, vilket kanske verkar till begreppets nackdel om det konkurrerar med andra liknande företeelser. Näringsbidrag är definierat i 29 kap. 2 § IL som ”stöd utan återbetalningsskyldighet som lämnats till en näringsidkare för näringsverksamheten av staten, Europeiska gemenskaperna, landsting, kommuner---”.

Ett formellt skatterättsligt struntproblem blir – visar det sig – i praktiken ett stort verkligt problem när en kommun skjuter till medel till sina egna bolag. Ägartillskott är det ju, men det är bara ett allmänt beskrivande ord. Det finns ingenstans att leta efter en legaldefinition. Näringsbidrag är det helt klart enligt lagens definition. Det är således båda delarna. Men en inkomst kan inte vara både skattefri och skattepliktig. Man måste hitta en skiljelinje. När är det då det ena eller det andra? Björnson tycks komma fram till att om företaget agerar på en kommersiell marknad blir ägartillskottet skattepliktigt näringsbidrag, annars inte. Tja, det är kanske en rimlig tolkning. Logiken skulle då vara att för ett kommersiellt alldeles hopplöst företags tjänster och produkter får man se kommunen som köpare. Då förskjuts problemet till att avgöra vad som är ett alldeles hopplöst kommersiellt företag. En problematik som skatteförvaltningen inte är den mest kompetenta att avgöra. Om man sen betänker att även de kommersiella marknader som kommunerna är engagerade i typiskt sett är kringgärdade av regler, som gör att marknaderna inte fungerar på rent kommersiella villkor, blir det ännu svårare att avgöra var gränsen går.

Processer mellan stat och kommun tillför inte skattebetalarna några nya resurser. Resurserna blir bara mindre. Från årsskiftet har Skatteverket en specialgrupp i Jönköping om 20 personer för skatter och avgifter som gäller kommuner och kommunala bolag. Det är visserligen inte enbart fråga om granskning. En del av resurserna går åt till administratation av systemen och service. Men det lär även i framtiden bli aktuellt att slösa bort tid på nonsensfrågor.


Du som läser detta undrar kanske vad vi har för oss i den här branschen. Jag förstår om du är förvånad eller upprörd. Men för en elit av jurister och ekonomer bland akademiker, konsulter, skattemyndighetspersoner, domare mm är detta ett levebröd. De belopp som står på spel är ofta i mångmiljonklassen, så det knappast fråga om barkbröd.