SAMBANDET MELLAN REDOVISNING OCH BESKATTNING, SOU 2008:80

Stockholm den 20 februari 2009



Finansdepartementet
Skatte- och tullavdelningen
103 33 STOCKHOLM



Synpunkter på slutbetänkande av Utredningen om sambandet
mellan redovisning och beskattning, Beskattningstidpunkten
för näringsverksamhet, SOU 2008:80


1 Inledning

Betänkandet innehåller förslag till en fundamentalt ändrad syn på relationen mellan resultatet enligt företagens officiella redovisning och underlaget för beskattningen av detta resultat och medför synnerligen ingripande förändringar i skattelagstiftningen. Detta krav på förändring har drivits fram bl.a. av förändrade redovisningsregler. I ingressen till betänkandet lämnas en sammanfattning av skälen till att en beskattning som baseras på det officiella bokslsutet är olämpligt. Två särskilt tillkallade experter, som på utredningens uppdrag utrett frågan om det konstitutionellt olämpliga i att använda redovisningsregler som grund för att bestämma beskattningstidpunkten, har dock kommit fram till att detta inte skulle stå i konflikt med grundlagen. Förslaget medför också sådana komplikationer och fördyringar att samtliga 11 externa sakkunniga och experter framför allvarlig kritik mot förslaget. Idag framförs två starka invändningar mot förslaget i Dagens Industri, den ena författad av experter i utredningen. Enligt dessa innebär förslaget en skärpning av skattetrycket på företagen, svårigheter för företag att locka till sig och behålla investerare och ett slag mot Regeringens ambition att minska företagens administrativa börda. I den andra artikeln framför FAR SRS så starka invändningar att föreningen anser att förslaget inte ska genomföras.


2 Förslaget om avdrag för tidigare års underskott

Ett av det avsnitt av där kommittén tvingats till ett rent halsbrytande förslag gäller avdrag för tidigare års underskott. Utredningens huvudförslag om frikoppling av sambandet mellan redovisning och beskattning kräver åtgärder för att hindra att den valfrihet, som det framtida systemet är tänkt att ge, ska kunna användas för att omvandla underskott som inte får dras av till avdragsgilla förluster. Följande regel föreslås.

En inkomst ska tas upp om en skattskyldig byter grundläggande metod för att hänföra inkomster och utgifter till rätt beskattningsår inom tre år från utgången av det beskattningsår det inträffat en sådan ägarförändring som avses i 40 kap. 10−14 §§ IL och:
1. den nya metoden tillämpas på tillgångar, skulder eller avsättningar, som den skattskyldige hade vid ägarförändringen,
2. en tillämpning av den metod den skattskyldiga byter till hade medfört att det före ägarförändringen skulle ha uppstått ett underskott eller att ett underskott ökat (hypotetiskt underskott)
samt
3. det hypotetiska underskottet enligt 2. inte skulle ha fått dras av enligt beloppsspärren i 40 kap. 15 § eller koncernbidragsspärren i 40 kap. 18 §.

Vad det betyder att byta grundläggande metod visar sig inte vara självklart. Utredningen gör här vissa iakttagelser och konstaterar också, att ett byte av beskattningsmetod åtminstone i teorin inte behöver innebära att företaget övergår till att tillämpa de skattemässiga huvudreglerna i IL. Eftersom företaget kan välja den princip det tillämpar i redovisningen, är det också möjligt att byta beskattningsmetod genom att byta från en i redovisningen tillämpad princip till en annan, utan att den senare principen motsvarar de skattemässiga huvudreglerna.

Rättsföljden av att belopps- eller koncernbidragsspärren är tillämplig är att avdrag inte medges för vissa underskott. Tekniskt löses detta genom att det belopp, som motsvarar den del av det hypotetiska underskottet som inte hade fått dras av enligt 40 kap. 15 eller 18 § om det hade varit ett underskott, ska tas upp som en inkomst. Beskattningsåret är beroende av om det är beloppsspärren eller koncernbidragsspärren som tillämpas. Om underskottet inte skulle ha fått dras av enligt beloppsspärren, ska inkomsten tas upp det år metodbytet görs. Om underskottet inte skulle ha fått dras av enligt koncernbidragsspärren, ska inkomsten tas upp det år den skattskyldige tar upp koncernbidrag enligt 35 kap. inkomstskattelagen mot vilket ett hypotetiskt underskott inte hade kunnat dras av om det varit ett underskott.

Om ett företag har tagit upp inkomst på grund av att det hypotetiska underskottet inte skulle ha varit avdragsgillt enligt 40 kap. 18 § (koncernbidragsspärren), ska det senast vid utgången av det femte beskattningsåret efter ägarförändringen medges avdrag med ett belopp som motsvarar den intäkt som tagits upp. Avdraget för respektive beskattningsår fram till dess fullt avdrag medgivits motsvarar årets överskott, beräknat utan hänsyn till avdragen för underskott och sådana mottagna koncernbidrag som ska tas upp enligt 35 kap. IL. Avdrag får dock inte göras förrän koncernbidragsspärren enligt 40 kap. 18 § fallit bort.

Förslaget som måhända är nödvändigt för att genomföra skilsmässan mellan redovisning och beskattning ligger långt utöver den komplikationsgrad som kan accepteras. Förslagets innebörd kan knappast förstås av andra än specialiserade experter. Dess konsekvenser är helt oöverblickbara.

Själva idén om inskränkningar i rätten till förlustavdrag/avdrag för tidigare års förluster är emellertid helt förflugen. Det finns inga vare sig teoretiska eller praktiska skäl att behandla sådana avdrag på annat sätt än avdrag för beskattningsårets kostnader. Däremot vore det en ekonomisk stimulans och stimulans till risktagande och nyföretagande att avskaffa reglerna helt och hållet. Jag får hänvisa till min artikel i Svensk Skattetidning 2008 nr 10 s.765 ff. och där lämnade förslag till ändrad lagstiftning.


3 Bolagbeskattningen kan och bör avskaffas

Kommitténs förslag är dock onödigt, om de svårlösta problem som den varit satt att lösa, löses genom att bolagsbeskattningen avskaffas helt och hållet. De problem som kopplingen mellan redovisning och beskattning som vållar i bolagssektorn gäller inte för enskilda firmor. Vinstbeskattning för enskilda firmor skulle därför – även om bolagsbeskattningen avskaffades - kunna baseras på redovisningen.

Invändningar mot bolagsbeskattningen


- Det är en dyr skatt.

Bolagsskatten ger budgettekniskt ca 100 miljarder kr men kostar i tillämpning kanske 15 miljarder hos lagstiftare, skattemyndigheter, företag, domstolar. Den är en guldgruva för skattekonsulter och en lekstuga för akademiker.
- Den ger samhällsekonomiska kostnader genom effektivitetsförluster, därför att den styr investeringsbesluten på ett irrationellt sätt.- Det är en liten skatt. Den motsvarar drygt 5 % av samtliga skatter och avgifter.

- Den är så svår att tillämpa att den är en rättssäkerhetsrisk.

Lagstiftningen är synnerligen omfattande och komplicerad, och måste sannolikt vara det för att inrymma alla de frågor som kan uppkomma inom företagsbeskattningen. Ingen av landets skickligaste experter skulle våga påstå sig behärska hela bolagsskattesystemet. Samtidigt som reglerna blivit mer och mer detaljerade i avsikt att bli tydligare, uppkommer allt fler gränsdragningsproblem. De försök som under 1990-talet gjorts för att underlätta omstruktureringar av företagsgrupper har – i stället för att förenkla – skapat nya intrikata rättsfrågor (se t.ex. artiklar i Skattenytt 2002 nr 12 och min kommentar i Skattenytt 2003 nr 4). Ny lagstiftning har fött nya problem. På senare tid har lagstiftning föreslagits eller införts mot Räntesnurror, Fastighetsförsäljning med handelsbolag; Lån till aktieägare via handelsbolag eller utländska bolag; En kommitté (Fi2008:04) utreder Skatteincitament för investeringar i mindre företag. Nyligen tillsattes en utredning (Fi2008:102) om skattelättnader till företag som skänker bidrag till forskning och idella organisationer. Snart väntas ett EU-förslag om gemensamma beskattningsregler för företag verksamma inom EU (CCCTB); osv osv.

Det vill synas som utvecklingen går mot allt större och mer komplicerade rättstvister. De rör ofta hundratals miljoner kronor i beskattningsunderlag och utgången i målen kan på goda grunder hävdas vara synnerligen oviss. Detta skapar allvarliga problem inte minst för publika företag, som måste rapportera saken till markanden med ty åtföljande påverkan på börskurs. Det kan sedan ta åratal, inte sällan mer än tio år, innan frågan löses genom en lagakraftvinnande dom. Det finns en tendens att skattemyndigheterna betraktar processandet i intrikata rättsfrågor som en affärsidé snarare än övervakning av att företagen följer regelsystemets principer i stort. Ofta gäller frågorna endast periodiseringar. Men även i andra frågor är konsekvensen ytterst endast att skatt tas in via bolagsskatten i stället för genom personbeskattning av de belopp som företag annars inte skulle betalat i skatt. Det kan inte heller förnekas att företagen vidtar transaktioner i skattelindrande syfte som ofta ter sig utmanande, vilket skapar ett skärpt behov av övervakning från skattemyndigheterna sida. Man kan tala om en ständigt upptrappad kamp mellan företag och skattemyndigheter.

Eftersom skatteproblemen är så svåra och de underliggande värdena i skattetvisterna så höga, är rådgivning om företagsbeskattningen en synnerligen lönsam verksamhet för skattekonsulter. Skatteplanering och skattekonsultation innebär dock, liksom den insats som måste göras från det allmännas sida, en fullkomligt steril aktivitet. Några ekonomiska värden skapas inte utan det sker bara en onödig resursförbrukning. Företagsbeskattningen är ett Glaspärlespel. Eller som kolumnisten Anders Isaksson skrev i DN den 27 december 2008 i vad som skulle bli hans sista krönika: Skatten är ett improduktivt skråintresse för revisorer och jurister, de försörjer sig på att processa och att hitta eller täppa igen kryphål i lagstiftningen.


- Den skapar kriminalitet genom att den gör kringgåenden lönsamma.

Gränsen mellan kriminalitet och skicklig skatteplanering är ofta hårfin. Genom sin komplexitet, och genom att den underliggande ekonomiska basen i det enskilda fallet kan vara mycket stor, lånar sig företagsbeskattningen till kriminell eller halvkriminell verksamhet. I den mån skattefusk eller otillbörlig skatteflykt alls upptäcks leder den till omfattande och resurskrävande utredningar hos polis, ekobrottsmyndigheter, åklagare och domstolar. Det konstateras gång på gång att myndigheterna har mycket svårt att vinna framgång i de domstolsprocesser upptäckta fall leder till. I de sannolikt mångfaldigt flera fall som aldrig upptäcks medför dessa skumrasktransaktioner allvarliga konkurrenssnedvridningar till men för den seriösa företagsamheten.


- Den bestraffar det grundläggande beteendet för allt välståndsbildande: skapandet och ackumulationen av kapital, dvs. ekonomisk tillväxt.

Det är närmast paradoxalt att verksamhet som syftar till att bygga upp ett kapital bestraffas med en skatt, medan ekonomiska parasiter, dvs. förlustföretag som förstör existerande kapital, inte behöver betala någon skatt alls. Företagens inkomst, dvs. vinsten, kan i detta sammanhang inte jämföras med hushållens inkomst. Företagens inkomst utgör ett mått på den kapitaluppbyggnad som skett under redovisningsperioden. Denna kapitaluppbyggnad utgör på aggregerad nationell nivå basen för hela folkets välstånd och är det enda som kan skapa förutsättningar för stabil sysselsättning och löneutveckling. Hushållsinkomst däremot är ersättning för den arbets- och kapitalinsats som är en ofrånkomlig förutsättning för tillvaron. Det är närmast en terminologisk missuppfattning att kalla företagsbeskattningens bas för inkomst av näringsverksamhet. Det synes som om denna missuppfattning styr tanken till att företagsvinster utgör en lämplig skattebas. Hade den kallats för kapitalbildning i näringsverksamhet skulle det absurda i denna beskattningsform ha framstått tydligare. Beskattning av kapitalbildning kan liknas vid att korta av staven för en framgångsrik stavhoppare.


- Den är helt onödig.

Bolagsskatten behövs inte för att någon del av det ekonomiska flödet skall undgå beskattning. Jag tror att de flesta tror, att om man inte beskattar bolagsinkomst försvinner pengar genom ett svart hål i ekonomin. Fel. Basen för bolagsskatten är nyskapat kapital med det enda syftet att bredda basen för utökat ekonomiskt välstånd. Det är ingen som lever gott på bolagens vinster. Inte förrän de delas ut eller ges ut som lön eller skattepliktiga förmåner, kan någon leva gott av dem. Det som bolagen inte betalar i skatt kommer att öka löneutbetalningar och utdelningar som beskattas. Bolagsskatten är – som på sin tid Skattebasutredningen helt korrekt påpekade i sitt betänkande Våra skatter?, SOU 2002:47 - endast en förtida beskattning. Ytterst bärs företagsskatten - liksom alla skatter – av hushållen.


- Den skapar det förkättrade dubbelbeskattningsproblemet.

Om bolagskatten tas bort försvinner dubbelbeskattningen av bolagsvinster och alla de svårlösta systematiska och tekniska problem som hänger samman därmed. Dubbelbeskattningsproblemet har uppkommit på grund av vanföreställningen att hushållsinkomster och företagsvinster skulle vara jämförbara. Det måste rimligen vara mer angeläget att skapa stabilare företag och beskatta arbetsfria inkomster än tvärtom. Om den underliggande bolagsvinsten inte beskattas kan det kanske finnas motiv att höja beskattningen av utdelningar. Därmed skulle de spänningar i skattesystemet som orsakas av den s.k. 3:12-problematiken lindras.


- Det är en omoralisk skatt.

Allmänheten inbillas att någon annan (företagen) betalar deras skatt. Det är dessutom oklart i vilken mån en person som kund bidrar till ett bolags skattebetalningar. Den som handlar av ett förlustföretag bidrar inte alls, medan den som handlar av ett vinstföretag bidrar. Genom prissättningen kommer också utländska kunder att - beroende på företagets vinstsituation – tvingas bidra till svenska skattebetalningar.


- Det är en omodern skatt.

I ekonomier utan penninghushållning och med låg kunskapsnivå kan företagsbeskattning vara den enda möjligheten att ta ut skatt. Kanske är det så att den huvudsakliga anledningen till att bolagsvinster beskattas är att det ”alltid” varit på det viset.

I ett modernt samhälle med penninghushållning, bankväsende, skatteadministration, välutbildad allmänhet, fri företagsamhet, åtskillnad mellan ägande och ledande av företag, fri arbetsmarknad och privat kapitalbildning är det inte nödvändigt att ta ut skatten av företagen. Den kan med större precision tas ut av dem som ytterst bekostar den, dvs. kapitalister och löntagare. Detta görs till låg kostnad genom närmast automatisk uppbörd av preliminär skatt och arbetsgivaravgifter. 1.430 av den offentliga sektorns totala skatte- och avgiftsintäkter på 1.530 miljarder kr tas in igenom avdrag för skatt på löneinkomster och arbetsgivaravgifter samt på aktieutdelningar och räntor (se prop. 2008/08:1 Finansplanen s. 168).

Därmed tas skatten också ur det som plockats ut ur produktionen för att användas för privat bruk. Den åstadkommer därmed precis vad en skatt i ekonomiskt och fiskalt hänseende skall göra, nämligen få oss att avstå en del av vars och ens bidrag till produktionen till förmån för dem som inte kunnat delta i den, dvs. barn, studerande, sjuka och gamla.

Ett borttagande av företagsbeskattningen skulle också i hög grad bidra till att reducera det krångel som möter företagen och skulle därmed bidra till att nya företag etableras och att gamla företag tillväxer. Enligt en undersökning av Svenskt näringsliv publicerad den 28 april 2003 måste 94 procent av småföretagarna ta in extern hjälp för att genomföra företagets deklaration. Hälften uppger sig ha funderat på att sluta att driva företag på grund av deklarationen och skattereglerna


4 Sammanfattning

Företagsskatten är skadlig, dyr och omodern. Den är dessutom helt onödig. Den bör avskaffas. Komitténs förslag är därmed obehövligt.