RISKKAPITALBOLAG, RÄNTOR OCH SKATTER - IGEN

SvD tar den 9, 10 och 11 mars upp den kampanj mot riskkaptitalbolagen som tidigare bedrivits i Dagens Industri. Det framställs som något oseriöst att företagen begränsar sina skattekostnader. Det förfarande som tillämpas - i regel upplåning från utländska koncernföretag eller samarbetande företag, som ger räntekostnader för svenska företag och ränteintäkter i utländska - är tillåtet och något annat påstås inte heller i artikeln.

Men artiklarna andas indignation.

"Pensionären som fått sitt ben omlagt på närskjukhuset tänker förmodligen inte så mycket på att de skattepengar som betalar hans vård ytterst hamnar hos Caremas ägare." Fel! Pengarna hamnar först och till allra största delen hos företagens anställda och leverantörer, precis som hos landstingen. Vinsten, dvs måttet på företagets effektivitet går till investeringar och - i den mån den inte behövs för företagets konsolidering och förväntade behov - till företagets aktieägare.

Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson (V) hänger på med ett debattinlägg i SvD.

Att det blir stora vinster kan man upphetsas över. Vad beror det på? Har riskkapitalisterna lurat skjortan av landstingen vid köpet av verksamheten? Utför de privata företagen sin uppgift mycket mer effektivt än landstingen? Fuskar företagen och fungerar inte kontrollen av hur företagen utför sina uppdrag? Har vi fått ett mått på ineffektivitet i offentligt produktion?

Med så stora rörelsevinster som företag inom vård, skola och omsorg gör (på skattebetalarnas bekostnad, vill tidningen antyda) borde företagen betala skatt, tycks undermeningen vara. Varför skriver man annars?

Tja,kan man tycka.

Men beskattning ska ske enligt lag, och skattelagen är ingen naturrätt. Den är en konstruktion av icke ofelbara människor. Reglerna för beskattningen av löner - löneinkomster för löntagarna och lönekostnader (sociala avgifter) för företagen är relativt enkla. Företagsbeskattningslagstiftningen däremot är extremt komplicerad. Ju mer detaljerad och snårig lagstiftning är, desto fler brottytor, glapprum och dubbeltäcknnigar uppstår i systemet, och därmed också spelrum för fiffiga upplägg som ger skattefavörer som inte är förbjudna. När de tillämpas i stor och industriell skala blir de synliga och föranleder - i vissa fall - ingrepp av lagstiftaren. Så blir det ännu mer komplicerat och snart upptäcker företagen och skattekonsulterna nya sprickor, osv.

Att allmänheten kan upphetsas av dessa upplägg bottnar i föreställningen att bolagsbeskattning är något nödvändigt och självklart. Det är det inte. Bolagsbeskattningen baseras på en vanföreställning om jämförbarhet mellan vinst och inkomst (arbetsinkomst och vinstutdelning). Detta gör att det aldrig kan undvikas att det blir systematiska felaktigheter i bolagsbeskattningen som skapar utrymme för skatteplanering och andra åtgärder för att minska skatten. Beskattningen är rentav skadlig, och genom sin komplexitet är den en rättssäkerhetsrisk och skapar konkurrenssnedvridning.

Bolagsbeskattningen kan också stå i strid med den associationsrättsliga lagstiftningen av aktiebolag. Bolaget antas maximera resultatet av aktieägarnas insatser i bolaget och får inte göra något som strider mot bolagsordningen. Det åligger därför bolagsledningen att - självklart inom lagarnas ramar - minimera bolagets kostnader, bl.a. skatterna.

I själva verket är SvDs artiklar en utmärkt illustration till varför bolagsbeskattningen bör avskaffas.