BESKATTNING AV BOSTADSRÄTTSANDELAR

Tidningarna skriver just nu mycket om att Skatteverket har skrämt upp alla bostadsrättsandelshavare med skatteanspråk vid förändringar i bostadsrättsavtalet. Skatteverkets rättsanalys redovisas på dess hemsida. Argumentationen synes i princip invändningsfri, men om lagstiftaren haft fantasi nog skulle han nog åtminstone i ett förarbetsuttalande antytt att reglerna inte avsåg förändringar inom en och samma förening eller annan lämplig begränsning. Privatekonomiskt och bostadspolitiskt är tillämpningen en katastrof och statsfinansiellt en struntfråga.

En bostadsrättsandel är förvisso ett slags värdepapper som kan överlåtas, men den representerar framför allt medlemskapet i en förening och den därmed hörande rätten att bebo en av föreningens lägenheter. Den praxis som Skatteverket stöder sig på är en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen från 2003. Målet är ett s.k. notismål, RÅ 2003 not. 107. Fallet gällde omvandling av villkoren i ett optionsavtal. Ett optionsavtal är i princip ett avtal om vadslagning om värdeutvecklingen på någonting inom viss tid. Någon annan substans innehåller inte ett optionsavtal. Varje förändring i avtalet har därför samma innebörd som avslut av ett gammalt och ingående av ett nytt avtal. Till skillnad mot ett optionsavtal är en bostadsrättsandel förenat med betydande materiella värden vid sidan av rätten till medlemskap, nämligen tillgång till bostadsutrymme. Rätten till bostadsutrymme är i själva verket huvudsaken, och den rättsliga konstruktionen med en andel i en förening som äger huset är bara ett sätt att formalisera denna rätt. Medan varje ändring av optionsavtalet fundamentalt ändrar förutsättningarna för relationerna mellan parterna, är byten av bostadsytor eller tillägg av parkeringsytor m.m. närmast praktiska förändringar av den rätt som bostadsrättsandelen representerar.

Skatteverket åberopar ytterligare tre rättsfall (RÅ 1997 ref. 81, RÅ 2000 ref. 44, och RÅ 2005 ref.76) till stöd för sitt ställningstagande. Fallen avser omvandling av aktier som innebär att de ges rätt till ökad eller minskad utdelning.

Skatteverket kan ha rätt i sin uppfattning, men det kan bara slås fast genom en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen. Det som förekommer i bostadsrättsföreningarna kan dock knappast ses som ett sådant missbruk av bostadsrättsinstitutet att det är viktigt att Skatteverket i oträngt mål ser till att (möjligen) gällande lag efterlevs. Förr eller senare (när försäljning sker) kommer skattskyldigheten att infinna sig, men då har bostadsrättshavaren också fått pengar att betala skatten med. Skatteverket har betydligt viktigare uppgifter. Det är närmast en form av juristeri att vilja driva en jämförelse med optionsavtal. Under mellantiden kommer hundratals eller kanske tusentals bostadsrättsägare att sväva i ovisshet om huruvida en avsevärd skattebörda hotar dem.

Varför kan inte Skatteverket nöja sig med att iakttaga vad som sker på marknaden och meddela finansdepartementet, så att frågan prövas politiskt? Jag tror att de flesta riksdagsledamöter av alla kulörer är beredda att - om så vore nödvändigt - förtydliga lagstiftningen, så att justeringar och tillägg av ytor i en bostadsrättsfastighet inte ska utlösa beskattning. Vem tjänar på det i dessa tider när alla skriker efter nya bostadsutrymmen?

Peter Melz och Roger Persson Österman, professorer i finansrätt vid Stockholms universitet, kritiserar Skatteverkets agerande i SvD i en artikel den 24 februari.

Fortsättning följer.