MINERALSKATT

I SvD den 15 november kommenterar Ivar Arpi på ledarplats en ESO-rapport om svenska mineralinkomster som författas av Jesper Roine m.fl. vitsigt kallad Utvinning för allmän vinning. Författarna konstaterar bl.a. att Sverige har internationellt sett låga avgifter för mineralutvinning. De föreslår bl.a. att den svenska beskattningen av gruvbolagens vinster ska höjas samtidigt som det införs subventioner vid prospektering och gruvdrift. Därigenom skulle skatteintäkterna från utvinningen öka och det offentliga bära en del av exploateringsrisken.

 

De skriver bl.a.:

Staten kan beskatta gruvnäringen på olika sätt. En vanlig distinktion är att skilja på, å ena sidan, beskattning av vinst eller resultat i någon form, och, å andra sidan, att beskatta produktionsaktivitet oavsett resultat (Royalty). Många länder har en kombination av båda och man kan hitta argument för båda formerna. Att ta betalt oavsett resultat kan motiveras med att man bryter en resurs som ägaren ska ha ersättning för alldeles oavsett om aktiviteten är vinstgivande eller inte. Ett annat argument för royalty är att det är enklare att kontrollera hur mycket ett företag utvinner än att räkna ut vilka vinster det gör. Tror man t.ex. att skatteundandragande är ett stort problem kan royalties vara att föredra. Generellt kan man dock säga att detta sätt har incitamentsproblem då avgiften (royaltyn) inte relateras till vinstresultatet. ---- Skatt som relateras till vinst är på så sätt bättre ur en incitamentssynvinkel då företagen vet att de bara beskattas då de gör vinster. 

Jag har svårt att förstå att incitamentsproblem uppkommer i gruvnäringen om avgiften inte relateras till vinstresultatet. Det är precis samma sak som för annan näringsverksamhet. Det är väl lättare att bedöma affärsläget om man vet vilka kostnader man har/får. Och varför skulle man inte kunna hitta en modell för avgift för utvunna mineral? Vem har hittat på priset för skog, en annan produkt som naturen skapat? Numera finns det förstås också nedplöjda kostnader för återplantering, gödsling skogsvård osv, men värdet av virket kommer förhoppningsvis vara betydligt högre än summan av dessa kostnader den dag avverkning ska ske. Det är en risk som faktiskt tas trots att inkomsten (och förhoppningsvis vinsten) ligger bortemot hundra år framåt i tiden. Incitamentet ligger i förväntan av vinst, och det är kanske särskilt svårt i gruvnäring innan malmkropp eller fyndighet kunnat lokaliseras och bedömas. Sätts priset för högt, blir risken för stor och det sker ingen utvinning. Men det är ingen anledning att inte ta betalt för den varan som för andra produkter.

Kostnaden för förstöring av naturen bör väl också uppskattas på något sätt. Varför ska den skadan ersättas bara om fyndigheten är brytvärd och kan exploateras och säljas till pris överstigande produktionskostnaderna? Det är väl snarast tvärtom. Den som fördärvat naturen utan att det var ekonomiskt lönsamt, borde verkligen betala för sig.

En --- policy, som till sin utformning liknar en försäkring, innebär att man betalar vid goda utfall men subventioneras i motsvarande utsträckning vid dåliga utfall. Detta innebär att områden som har en positiv förväntad vinst utan beskattning även kommer ha det i det fall man implementerar en skatt tillsammans med en subvention. Avkastningen per investerad krona blir oförändrad för företagen. Mer exakt innebär subventionen att företag  som prospekterar men inte finner något får en andel av sina kostnader tillbaka från staten.

Varför i hela friden ska ett företag utan att betala försäkringspremie kunna försäkra sig mot en del av sin förlust? Varför ska just gruvindustrin ha en sådan favör? Försäkringspremien betalas i form av vinstskatt bara om det skulle gå bra och då först i efterhand. I den reguljära vinstbeskattningen får förluster kvittas mot framtida vinster (carry forward) och - dock inte i Sverige - mot tidigare års vinster, dvs skatt betald för tidigare års vinster återbetalas till företaget (carry back). Båda metoderna förutsätter dock att vinst ska ha uppkommit och beskattats.


De diskuterar också progressiv vinstbeskattning men avvisar (klokt nog) det:

Företag som gör små vinster betalar enbart vanlig bolagsskatt på vinsten medan de företag som gör stora vinster betalar en hög skatt på det som anses vara övervinst. I Australien har man nyligen, enligt sådan modell, infört en så kallad ”supertax” på 30 procent som appliceras på vinster över 75 miljoner AUD (ca 500 miljoner SEK) för järnmalm och kol (även guld har en separat beskattning på ytterligare 6,5 procent utöver företagsskatten).   - - -  Men om t.ex. det förväntade värdet i att prospektera ett område mest består av en liten möjlighet att finna något väldigt värdefullt - - -  kommer en progressiv skatt leda till inaktivitet där. Detta då de stora vinsterna, som alltså motiverar prospektering där, beskattas hårt.

För en skattepraktiker är förslaget framför allt omöjligt av skatteplaneringsskäl. En sådan regel är enkel att kringgå.

I själva verket utgör utvinning av mineral och naturtillgångar ett ovanligt lyckat fall för avgiftsbeskattning och en god illustration av galenskapen med vinstbeskattningenr.

Sätt pris på utbruten malm. Subventionera möjligen exploatering och annan särskilt riskfylld verksamhet om den inte kommer igång av affärsmässiga skäl och staten  är särskilt angelägen att det sker.

 

-