SÄNKTA VINSTKRAV MEN HÖGRE SKATTER

LARS O GRÖNSTEDT, styrelseledamot i Stiftelsen Fritt Näringsliv och tidigare bl a VD i Handelsbanken, och MARKUS UVELL, vd Stiftelsen Fritt Näringsliv/Timbro, skriver en artikel i SvD den 23 november under rubriken Finansmarknadsministern målar upp en nidbild av företagen.

Härom veckan gick finansmarknadsminister Peter Norman ut och uppmanade svenska företag att sänka sina vinster. Ett av flera problem med att från politiskt håll försöka begränsa vinsterna i näringslivet är att kapitalet successivt kommer att söka sig till andra marknader, där villkoren är bättre, skriver de. Därför pågår sedan en tid tillbaka en kapitalflykt från Stockholmsbörsen till bland annat private equity-fonder, där möjligheterna till god lönsamhet är bättre och de politiska pålagorna färre.

De ser därför en politisk logik i regeringens senaste drag: att försöka komma åt just private equity. Dels är det svårare att sänka de generella vinstnivåerna om inte private equity-bolagens möjligheter till ränteavdrag begränsas. Dels har den senaste tidens debatt om äldrevårdsföretag blivit en mycket känslig fråga för en regering mån om att inte framstå som alltför näringslivsvänlig. Till det ska läggas det statsfinansiella intresset: om en växande del av kapitalet kanaliseras till en sektor med lågt skatteuttag minskar förstås statens intäkter. Det är lätt att förstå att private equity-bolagens möjlighet att kraftigt minska sin skatt kan sticka i ögonen, i synnerhet på politiskt känsliga marknader.

Jag ska här inte beröra det egendomliga påbudet från ett statsråd att företagen ska sänka sina avkastningskrav på annat sätt, än att det förefaller mig gå fullständigt på tvärs med gängse föreställningar om affärsmässigt agerande i syfte att skapa ekonomisk tillväxt. Jag vill i stället beröra de skattemässiga implikationerna och de slutsatser av regeringens agerande som Grönstedt och Uvell drar.

Den politiska logik som Grönstedt och Uvell ser kan jag i och för sig instämma i. Riskkapitalbolagens skatteplanering sticker nämligen i ögonen. Men bara på dem som tror att den leder till att staten går miste om skatteintäkter. Och det tror tydligen även i ekonomi välbevandrade personer som Grönstedt och Uvell. Om en växande del av kapitalet kanaliseras till en sektor med lågt skatteuttag minskar förstås statens intäkter, skriver de.

Möjligen på kort sikt och framför allt inte "förstås". Företagen är intermediärer och rullar skattebördan liksom andra kostnader framför sig. Hur och med vilken kraft beror på parternas förhandlingsstyrka och utbuds- och efterfrågeelasticiteter. Priser kan höjas, lönekostnader och utdelning kan sänkas. Företagens risknivå ökar och investeringsbenägenhet minskar. Allt ger effekter på andra skattebaser. I det långa loppet kommer statens totala skatteinkomster att bli oförändrade.

Statens förlust av bolagsskatteinkomster är - även i det korta perspektivet - försumbar. Några hundra miljoner kronor är bara någon tiondels promille av de totala skatte- och avgiftsinkomsterna. Förlusten av det kapital som räntebetalningarna representerar är mycket värre än de uteblivna skattebeloppen på 26,3 procent därav.

Och det är bolagsskatten och inget annat som föranleder räntebetalningarna. Utan bolagsskatt skulle några bolagsstrukturer för att skapa räntebetalningar inte ha gjorts. Ett ägarbolag, placerat var som helst i världen, kunde då ha slussat hela riskkapitalet och inte större delen därav i form av lånekapital till de företag som förvärvats.

En verkligt negativ omständighet med riskkapitalbolagens skatteplanering är att konkurrensvillkoren påverkas. Alla företag har inte möjligheter att bygga upp företagsstrukturer på samma sätt som faller sig naturligt för riskkapitalbolagen. Deras funktion är ju att med privat insamlat internationellt riskkapital köpa upp, omstrukturera och förädla företag och därefter avyttra dem. Varför skulle de samla upp vinster och utsätta dem för beskattning i ett visst land om de inte är tvungna. Och blir de tvungna vänder de sig till andra länder med sina investeringar.

Det går inte att anse att företag ska betala "rimlig" skatt. Hur ska man kunna avgöra vad som är rimligt? Före skattereformen 1990 var bolagsskatten c:a 65 procent. I dag är den 26,3. Och det är inte för att det är mera synd om företagen nu än 1990, eller att de är fattigare eller sårbarare och i behov av samhällets stöd. Det finns bara något som kan kallas "rätt" skatt, och det är den skatt som följer av gällande lagstiftning. Och den skatten är enligt Anders Borg den farligaste skatten för investerinar och tillväxt. Jag håller med honom.

Det bästa sättet att hindra räntebetalningarna och eliminera konkurrenssnedvridningen är inte att hitta nya regler som krånglar till företagsbeskattningen ännu mer. Det bästa är att avskaffa bolagsbeskattningen helt.