Varför skulle vi annars straffbeskatta just arbete som om det vore brännvin, tobak eller koldioxid, när det finns alternativa inkomstkällor för staten?, frågar sig Niklas Ekdal i DN den 20 oktober.
Svaret är det inte finns mycket annat än resultatet av arbetet, dvs. produktionen (BNP) att dela på. Brännvin, tobak och koldioxid räcker inte långt. Dessutom kanske en alltför kraftig beskattning skulle reducera konsumtionen och därmed minska skattebasen. Det är för att styra beteendet som man kan använda sådana skatter - de kan aldrig bli någon större uthållig skattebas. Det är bara med vars och ens andel av produktionsresultatet (dvs. lön och aktieutdelning) vi kan dela med oss till våra medmänniskor och myndigheter.
Det gör vi genom att dra skatt från lön och utdelningar, lägga sociala avgifter på (samma) lönekostnad, och betala moms på samma (ungefär samma) underlag när lönen och utdelningarna används för vårt uppehälle. Av de totala skatterna till stat och kommun på bortemot 1.500 miljarder kronor, svarar skatterna på alkohol, tobak, koldioxid, energi, vägtrafik mm för c:a 100 miljarder, 6 - 7 procent alltså. Bolagsskatten ger ungefär lika lite.
Så vill man använda uttrycket "straffbeskattning" får man begränsa det till att skatterna är orimligt höga, att skattesatserna är högre på höga inkomster än på låga (progressiv beskattning), dvs att skatten kan uppfattas som "bestraffning" av utbildning, förkovran eller idogt arbete, eller att skattemedlen används slösaktigt eller till onödiga ändamål.
Men skatt på arbete är knappast i sig ett straff och kan dessvärre inte undvaras i länder som inte är extremt gynnade av naturen och utrustats med värdefulla naturtillgångar. Straffet är snarare följden av Adams och Evas agerande som tvingar oss att med vedermöda nära oss av marken och att äta vårt bröd i vårt anletes svett. Å andra sidan -vad skulle vi göra annars?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar