INGMAR BERGMANS SKATTEAFFÄRER

För en tid sedan såg jag Jane Magnussons mycket välgjorda film om Ingmar Bergman. Intressant, underhållande och mycket välbalanserad. Hon verkar ha gjort ett mycket omsorgsfullt forskningsarbete.

På en punkt var den dock felaktig; Bergmans skatteaffärer.  Eller kanske ofullständig – det som lades Bergman till last och som han personligen sedermera friades från hände i hans bägge enmansbolag, det svenska Cinematograph AB och det schweiziska Persona Film AB. Och i målen mot Cinematograph hade fiscus faktiskt principiell framgång. Man fick inte göra vad man gjort.

I en liten skrift om Bergman, som finns till försäljning vid utställningen Bergman – lögn och sanning på Scenkonstmuseum i Stockholm, finns under rubriken Tax scandal en text som bagatelliserar frågan - närmast raljerar om  Bergmans oskuld och skattemyndigheternas obefogade ingripande. Ingen läsare kan uppfatta att transaktionerna faktiskt stod i strid med skattelagstiftningen.

Det har nu gått så många år sen det hände, och den sekretess som tidigare förelegat har gått ut sedan länge.  Och handlingarna finns att läsa i Riksarkivet (arkivet i Arninge) för vem som vill. Handlingarna finns under ”Regeringsrätten. Akter i avgjorda mål. E1c:31 22/11-79”.

Den skattefråga tvisten gällde avsåg att Bergman undgått svensk beskattning genom att föra över sina inkomster till Schweiz. Sent omsider insåg skattemyndigheterna att det inte var Bergman själv som var rätt skattesubjekt för transaktionerna, utan hans bolag.  Därmed förlorades tid och ansenliga belopp, eftersom en del av de angripna transaktionerna föll för preskriptionsstrecket – sex år. Men taxeringsåren 1971 – 1975 var fortfarande öppna.

I första instans, Mellankommunala skatterätten, MKSR (Cinematograph bedrev verksamhet i både Gotlands och Stockholms län), yrkade Allmänna Ombudet, AO, att Cinematograph skulle eftertaxeras för 1971 med ca 850 tkr, för 1972 med ca 1 mkr, för 1973 och 1974 med 150 tkr vid resp. år samt för 1975 med 170 tkr. Beloppen ter sig idag tämligen beskedliga, men för 40 år sedan var penningvärdet ett annat. MKSR avslog yrkandena.

I nästa instans, Kammarrätten i Stockholm, hade fiscus större framgång.  Kammarrätten eftertaxerade Cinematograph för 1971 med 40 tkr, 1972 med 1 tkr, 1973 med 53 tkr, 1974 med 16 tkr och 1975 med 120 tkr. Kammarrätten avslog yrkanden om 290 resp. 345 tusen CHF som överförts till Persona, eftersom beloppen enligt Kammarrätten rätteligen var att hänföra till räkenskapsåret 1968/69 som dåmera låg bortom preskriptionsgränsen.

Domarna vann laga kraft sedan Regeringsrätten, dit domen för 1972 överklagades, nekat prövningstillstånd.

De filmer, från vilka intäkter flöt in under de år som stod öppna för omtaxering, var En passion, Riten och Beröringen.  Transaktionerna beträffande En passion och Riten underkändes av Kammarrätten. I de fallen hade filmerna redan producerats av Cinematograph innan rättigheterna överläts till Persona.

Kammarrätten sammanfattade sitt ställningstagande på följande sätt:

Av utredningen i målet framgår, att Personas medverkan --- varit begränsad till att uppbära royalties, utbetala provisioner (i vissa fall skådespelararvoden) och licensavgifter samt att underteckna avtal vilka upprättats av utomstående personer och företag; åtgärder som  - sammantaget betraktat – till övervägande del måst vidtagas enbart på grund av Personas existens.

--- har Personas verksamhet såvitt avser dess befattning med filmerna ”En Passion” och ”Riten” endast resulterat i att Cinematographs intäkter i Sverige blivit lägre än de eljest skulle ha blivit.

 I fråga om Beröringen hade Persona träffat avtal med ett amerikanskt filmbolag om rättigheter till en ännu inte producerad film. Persona gav sedan Cinematograph i uppdrag att producera filmen. Kammarrätten anförde bl. a:

Av i målet tillgänglig brevväxling framgår att företrädare för Cinematograph så sent som den 26 maj 1970 umgåtts med planer att producera ”Beröringen” i sistnämnda bolag och att distribuera filmen via Persona, men att svårigheter ansetts föreligga att motivera Personas roll i sammanhanget. Oavsett vad som kan ha legat till grund för avtalskonstruktionen, finner kammarrätten emellertid att Personas funktion som risktagare i förhållande till ABC varit av affärsmässig betydelse för Cinematograph.

Kammarrätten ansåg därför att någon obehörig vinstöverföring till Persona inte skett. Det kan påpekas att argumentet att Persona hade en risktagande funktion inte framförts av bolagets representant.

Jag träffade inte Bergman (han närvarade inte vid domstolsförhandlingarna utan representerades av ombud), men jag har svårt att tro att han medverkade aktivt till avtalskonstruktionerna och transaktionerna med Cinematograph och Persona. De var nog snarare produkter av fiffiga skatterådgivare, vilket stöds av de dokument som finns i akten.