SPONSRING IGEN

I SvD den 12 maj pläderar Git Scheynius för avdragsrätt för sponsring av kulturlivet. Johan Hellekant skriver om att hela världens befolkning ska ut och fotografera sin vardag och därmed kokumentera hela mänsklighetens liv en dag år 2012. Ericsson, med verksamhet i 91 länder går in som sponsor.

Att Ericsson gör det beror nog på att bolaget bedömer det som affärsmässigt motiverat. Aktiebolagslagen (2005:551), AL, förbjuder nämligen svenska bolag att ge gåvor.

AL har i 17 kap. särskilda regler till skyddande av både aktieägares och borgenärers intressen i fråga om "värdeöverföringar från bolaget". I 5 § stadgas att bolagsstämman eller, om saken med hänsyn till bolagets ställning är av ringa betydelse, styrelsen, får besluta om gåva till allmännyttigt ändamål, om det med hänsyn till ändamålets art, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt och gåvan inte strider mot 3 §. (3 § handlar om skyddet för bolagets bundna kapital). Återbäringsansvar föreligger enligt 6 § för den som i ond tro mottagit värdeöverföring; bristtäckningsansvar föreligger enligt 7 § för den som medverkat till beslut om värdeöverföring.

En gåva är således någonting helt främmande för ett aktiebolag. Det är i första hand en fråga för bolagsstämman att besluta om och därmed snarast en vinstdisposition. I andra hand en styrelsefråga. Även bolagets verkställande direktör anses inom ramen för den löpande förvaltningen få kunna lämna smärre bidrag eller gåvor (Karnov bokverk 2009/10, Aktiebolagslag, not 1099). Som aktieägare ska man kunna vara säker på att företaget inte slösar bort de pengar man satsat i bolaget på något som inte ger inkomster eller är främmande för bolagets verksamhet som den beskrivits i bolagsordningen. Som borgenär måste man kunna räkna med att företaget beter sig affärsmässigt, så att man kan räkna med att få betalt för sina fordringar.

Därför blir det lite knepigt med donationer från aktiebolag till kulturella ändamål, men kan bolagets styrelse motivera det affärmässigt (och ta den ekonomiska risken) går det. Det är kanske tänkbart att en allmän uppfattning att stöd till kulturen är en angelägenhet för näringslivet åstadkommer en glidning i innebörden av gåvoförbudet. Om det blir allmänt accepterat att företagen lämnar kulturdonationer som inte har någon affärsmässig moptivering, får aktieägare och borgenärer ställa in sig på det och skaffa sig andra säkerheter för sina rättigheter.

Det är alltså inte bara så enkelt att, som Scheynius föreställer sig, bara införa rätt till avdrag vid beskattningen för kulturbidrag. Däremot är det mot bakgrund av nyssnämnda regler i AL egendomligt att skattemyndigheter och domstolar anser sig kunna konstatera att kostnader i den löpande verksamheten i börsnoterade företag inte skulle vara kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande - mot företagsledningens bestridande. Men så är det. Det förutsätter i vissa fall att företagets företrädare förfarit straffbart.

Detta gäller även i stora börsnoterade företag, där man inte kan misstänka att bidraget används för någon persons privata ändamål eller tillfredsställelse. Herostratiskt ryktbart är Regeringsrättens resonemang i målen om Procordia ABs vägrade avdragsrätt för bidrag till Kungliga Operan och bryggeriföretaget Falcon ABs medgivna avdragsrätt för bidrag till två föreningar som vill skydda pilgrimsfalksbeståndet i Sverige (RÅ 2000 ref. 31 I och II).

Probelmet med den skattemässiga avdragsrätten kan enkelt lösas genom att bolagsbeskattningen avskaffas. Då blir det också tydligare om ett kulturbidrag är lika lönsamt som en företagsekonomiskt betingad investering.