FASTEN SEAT BELTS

Det är något underligt med mänskligheten. I vart fall den del av den som flyger. Det finns bara ytterst enstaka undantag.

ALLA andra ställer sig upp (flyger upp skulle jag helst vilja beteckna det som, om det inte vore en så dålig vits) i mittgången några minuter innan flygplanet har nått sin plats vid piren. Långt innan skylten fasten seat belts släckts.

Ändå ropas det ut i högtalaren att man ska sitta kvar fastspänd i stolen ända till signalen fasten seat belts har släckts. Planen brukar göra små ryck ibland innan de kommer ända fram, och man får kanske ta tag i något/någon för att inte ramla. Jag har aldrig varit med om några olyckshändelser, men jag kan väl tänka mig att man kan tappa balansen och ramla omkull. Det kan man ju i och för sig också göra på bussen, men där är man mera beredd på inbromsningar och plötsliga igångsättningar än man är i ett flygplan.

Nåväl, folk får väl ta risken. Jag bryr mig inte om det. Men varför ställer de sig upp över huvud taget? Vad vill de uppnå med det?

I stolen sitter man bekvämt.

Men alla ställer sig upp. I mittgången står (i medeldistansplanen) 6 personer vid varje stolsrad och trängs. Alla brukar inte få plats, utan några står framför mittgångsstolarna och böjer sina huvuden ut mot mittgången för att inte slå huvudet i bagagehyllan. Ser inte så bekvämt ut. Har det varit en lång resa är man kanske lite svettig och vill helst ha lite svängrum. Några har kanske sovit och har dålig andedräkt.

Ja, men man vill ju ha ner sitt gepäck från bagagehyllan, säger någon. Varför det? Då blir det ännu trängre. Och man kommer ingen vart.

Konstigt att dom inte öppnar snart. Nu har vi stått stilla i 5 minuter, kan man höra.

Jag som bekvämt sitter kvar har hunnit läsa ytterligare 10 sidor i min bok. Äntligen öppnar dom och folk strömmar ut. Efter någon minut är planet tomt, och jag slår ihop min bok och lägger ned den i portföljen, reser mig och tar på mig kavajen/jackan/ytterrocken. Det är gott om utrymme. Och i bagagehyllan ligger det bara ett kolli - mitt handbagage/påse.

Utan att trängas eller stå i någon kö går jag ledigt fram genom planet, säger adjö till kabinpersonalen, går genom en öde brygga in i ankomsthallen och når till slut bagageutlämningen. Där står det fullt av människor som jag sett förut - alla mina medresenärer. Bagagebandet har inte börjat löpa än.

I sinom tid kommer min väska och jag lämnar terminalen - har jag tur, först av alla. Jag har sluppit stå och trängas (ev. kröka på nacken för att få plats med mitt huvud) och svettas och lukta illa eller känt medresenärernas motsvarande utdunstningar på 3 cm avstånd, sluppit reta mig på/förvånas över att dom aldrig öppnar dörren.

Jag har hunnit läsa lite till i min bok, kunnat klä på mig bekvämt ungefär som hemma i tamburen utan att behöva vifta med armarna i ansiktet på medresenärerna.

Varför gör inte alla andra likadant? Dessutom är man ju ombedd att sitta kvar med bältet fastspänt tills skylten fasten seat belts släckts. Gäller försäkringen om man slår ut en tand eller råkar falla så illa att man bryter en arm om man bryter mot uttryckliga bestämmelser?

En önskvärd förutsättning är att man sitter vid fönsterplats. Annars betraktas man som en idiot som blockerar vägen för dem som sitter på de två ytterplatserna. Djävulen i mig njuter när jag sitter kvar och frågar vart de ska ta vägen.