VOLVO SKATTAR INTE I SVERIGE

Se där en braskande rubrik i SvD och DN den 1 mars. Dagens Industri brer på med "en krona", som för att göra saken ännu värre. SvD skiver

Sveriges största bolag, Volvokoncernen, sålde i fjol för rekordsumman 310 miljarder kronor och gick med nästan 25 miljarder i vinst. Ändå betalades inte en krona i bolagsskatt i Sverige

Skulle bara fattas.

Först med återstående förlustavdrag sedan katastrofåret 2009

Sedan genom att en stor del av koncernens verksamhet bedrivs utomlands och beskattas där.

Den del av totalvinsten som blir kvar efter förlustavdraget beskattas i Sverige, men eftersom betydande delar av samma vinst har beskattats i andra länder ska det svenska skatten reduceras med den utländska.

Ett skäl till att bolagsskatten blir noll i Sverige är att bolaget genom så kallade transferpriser flyttar vinster och skatter mellan olika marknder, skriver DI försåtligt, så att läsaren ska förledas att tro att Volvo gör något skumt. Vad företaget gör är att försöka följa de regler som gäller för att berörda länder ska få sin beskärda del av totalvinsten. Volvo flyttar inte vinster och skatter mellan olika marknader.

Det är märkligt att Sveriges dagliga affärstidning skriver så okunnigt och tendentiöst.

Dock ingenting mot Rapport i TV samma kväll. Här var det inte fråga om att upplysa och förklara ett faktum utan att skapa opinion mot något förskräckligt. Miljardföretaget Volvo betalar ingen skatt i Sverige, men en lastbilsåkare får betala tusentals kronor. Ett svårslaget bottenrekord.

Sen är det en annan sak att själva proceduren med internprissättning är synnerligen mångbottnad och dubbeltydig. Men nödvändig i en värld som tror att bolagsbeskattning är något nödvändigt och ändamålsenligt. Det är tvärt om.

Avskaffa bolagsbeskattningen.


Att gränserna för marknadsmässigt pris är vida kan exemplifieras av en artikel i SvD, enligt vilken Ahlsellkoncernen tycks ha betalat ränta till ett utländskt koncernföretag på över 16 procent sedan 2005. Det var länge sedan marknadsräntorna låg på den nivån. Skatteverket tycks ha accepterat 8 procent. Det verkar högt även det - i synnerhet på ett lån till ett underliggande koncernbolag som man har full insyn i och kontroll över.

GP

VOLVO VANN I FÖRVALTNINGSRÄTTEN

Skatteverket eftertaxerade AB Volvo för 2003 och 2004 med 825 miljoner kronor. Eftertaxeringen undanröjdes den 11 februari av Förvaltningsrätten i Göteborg. Skattemyndigheten har två månader ifrån den dagen på sig att överklaga. Med hänsyn till beloppets storlek och den synnerligen oklara rättsfrågan samt till det betydande arbete Skatteverket får antas ha nedlagt i ärendet, får man utgå från att Skatteverket överklagar till Kammarrätten i Göteborg. Innan Kammarrätten orkat ta ställning till frågan och Högsta Förvaltningsdomstolen gjort sin prövning, kan man anta att det förlöper ytterligare ett antal år. Den rättsfråga målet gäller - ett avtal från 2001 och som ekonomiskt omfattar ett skattebelopp om ca 220 miljoner kronor - kommer inte att bli slutgiltigt avgjord förrän framemot 2015.

Är detta rimligt?

Naturligtvis inte.

Rättsfrågan är om Volvo har rätt till avdrag för att täcka upp kostnader i det amerikanska bolaget Mack som Volvo förvärvade 2001 för omstrukturering (nedläggning av en fabrik), avsättning för kostnader för tidigare garantiåtaganden samt kostnader avseende asbestskador. Dessa kostnader var enligt Skatteverket inte hänförliga till de tjänster Volvo enligt avtalet köpt från Mack, och eftersom det saknas koncernbidragsrätt mellan bolagen är den av Volvo erlagda kostnadstäckningen för dessa kostnader inte avdragsgill.

Tja, kanske, kanske inte.

Volvo hävdade att Volvo vid omstruktureringen övertog alla immateriella rättigheter i Mack för en symbolisk summa. Beaktar man perioden 2002-2006, så har dessutom Volvo fått en nettoersättning från Mack om 2,7 miljarder kronor, vilket väl avspeglar den faktiska riskfördelningen mellan bolagen.

Förvaltningsrätten svalde Volvos argument. Dessutom ankom det på Skatteverket (eftersom det gällde eftertaxering, dvs. rättelse i efterhand) att visa att det förelåg felaktigheter i prissättningen. Det tyckte domstolen inte att Skatteverket lyckats med. Man kan undra hur det gått om det skulle gällt "vanlig" taxering; då ankommer det på bolaget att visa att man har rätt.

Vad som är rätt och fel i den här typen av frågor (s.k. transfer pricing) har inget självklart svar. Vad är marknadsmässigt pris i transaktioner mellan närstående företag? Det finns ingen jämförelsenorm. Inget företag skulle ta på sig ett annat företags ovissa förlustrisker om det inte vore för att det är ett dotterföretag.

Jag kan väl tänka mig att Kammarrätten kan komma till en annan bedömning, såvida den inte som Förvaltningsrätten kan krypa bakom kravet på att Skatteverket ska visa att priset är fel, eftersom det är fråga om eftertaxering. Oavsett utgången i Kammarrätten kan Högsta Förvaltningsdomstolen, som säkerligen får ta ställning till ärendet, smita i från genom att inte bevilja prövningstillstånd. Det är ju en utredningsfråga och inte en principfråga av prejudicerande karaktär.

Varför ska domstolar, skattemyndigheter och företag behöva belastas med sådana frågor?