LÅG SKATT FRÅN TECHJÄTTARNA

 SvD rapporterar den 28 juli om att Google och Facebook betalar för lite skatt i Sverige.

Det är klart att regler ska följas. Techjättarna konstaterar krasst ”att de följer alla lagar och regler”.

Ändå tycks stater (som disponerar över beskattningsrätten), politiker, journalister, debattörer och tyckare inte vara nöjda. Av någon anledning borde företagen betala mera i skatt än som följer av reglerna. Skatterna är en för liten del av vinsten, förefaller tanken vara.

Det tycks finnas en uppfattning att företag, liksom människor, ska göra rätt för sig och betala sin andel av det allmännas kostnader. Men beskattningens uppgift är att begränsa individernas konsumtion, så att även de som inte kan sälja sina tjänster på en marknad (statsledning, militär, rättsväsende, domstolar mm liksom barn, studerande, sjuka och gamla) ska kunna tillgodogöra sig produktionsresultatet. Förr i tiden gjordes detta genom att statsledningen tillgodogjorde sig produktionsresultatet in natura och genom vistelse på slott och storgods. Även allmogen fick betala in natura till överheter och kyrka. Arbetstagare fick ersättning i form av kost och logi. Produktionsapparaten fungerade som beskattningskälla.

Idag är denna ordning helt otidsenlig och vid närmare granskning en produkt av feltänkande: beskattningen träffar numera inte produktionen (varorna, tjänsterna) utan produktionsresultatet (vinsten).  Denna beskattning svarar för enstaka procent av de totala skatterna (och kan av fundamentala ekonomiska skäl inte annat), medan individbeskattning i form av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter svarar för den alldeles överväldigande delen.  Uppbörden av dessa skatter må ske från företag och arbetsgivare, men de är direkt relaterade till bruttobaserna arbetsinkomst och konsumtion.

Trots det ynkliga resultatet och de enorma komplikationerna att kontrollera och driva in företagsskatterna, tycks det ändå finnas en föreställning om att produktionen ska beskattas.

Varför?

Förr i tiden var beskattning av företag det enda möjliga. Ekonomin var stationär och varierade inte mellan åren, såvida det inte var missväxt.  Hela produktionen konsumerades. Arbetsersättningen var lika stor som konsumtionsefterfrågan. Någon tillväxt var det inte fråga om. De senaste tvåhundra åren har emellertid ekonomin i västvärlden - och efterhand även i stora delar av världen i övrigt - vuxit. En del av produktionsresultatet har inte behövt konsumeras, dvs. vinst har uppkommit som har kunnat behållas inom företagen och investerats i produktionsanläggningar. En stor del av mänskligheten lever därför i välstånd. Det är denna vinst som beskattningen träffar.

Vinstbeskattningen riktar sig direkt och uteslutande mot den aktivitet som möjliggör materiell välfärd. Den höjer avkastningskraven och motverkar därmed företagens investeringar.  Därmed begränsas sysselsättning och lönebildning, konsumtion och utdelningsbar vinst, dvs. underlagen för individbeskattning. Den begränsar företagens tillväxt. Den skatt som bolagen i avsaknad av beskattning inte betalar skulle för eller senare komma att tas in genom individbeskattning. Med bolagsbeskattning kommer skattebeloppen att bekostas av individer genom att skatten övervältras på löntagare, konsumenter och aktieägare – ingen vet hur; allt beroende på tillfälliga elasiciteter på löne-, varu-, tjänste- och kapitalmarknaderna. Det finns ingen anledning att begränsa företagens konsumtion eller ekonomiska handlingsutrymme.

Medan de företag som bidrar till världens välstånd tvingas avstå en del av vinsten, slipper de som förstör redan befintliga tillgångar och resurser, dvs. gör förlust, betala för sitt skadliga beteende. Till den del företag bör bekosta allmänna resurser, bör det ske i relation till företagens i anspråkstagande därav eller, där det är omöjligt, schablonmässigt t.ex. i relation till ägarkapitalet. Bolagsbeskattningen är extremt komplicerad och därmed en rättssäkerhetsrisk. Den internationella miljön gör problemen än större. Den skapar konkurrenssnedvridningar. Bolagsbeskattningen är ett resursslukande självskadebeteende. En guldgruva för skattekonsulter och en lekstuga för skatteakademiker.

Tänk om mänskligheten kunde göra sig av med detta onödiga och skadliga gissel.