Vem vågar anförtro sina pengar till Börje Ekholm och Investor efter detta?
PM Nilsson skriver:
Varför finns Investor? För att berika sina ägare, lyder det kallhamrade svaret från vänster och aktieägarvärdeideologer. För att generera skatteintäkter, tycktes vd:n Börje Ekholm mena i går när han på Di Debatt skrev om skatteuppläggen i Luxemburg som Investor dragit sig ur.
Att inte vilja minimera skatten via utlandet ska självklart respekteras för vad det är. Svensk verksamhet bör beskattas i Sverige. Men de argument som Börje Ekholm använder har spritt sig som en sjuka i direktörsleden. Överallt låter man som om man jobbade åt Skatteverket och att företagens existensberättigande är att rulla in skattekronor till vård, skola och omsorg. Även Moderaterna under Fredrik Reinfeldt började låta likadant.
Det finns tre problem med en sådan retorik.
Det första är att den inte riktigt stämmer.
Alla som har startat företag har känt förhoppningen om vinst. Någon gång i framtiden kan eget kapital och eget arbete och egen risk ge utdelning i reda pengar. Det händer långt ifrån alltid, men man hoppas alltid.
Alla som har startat företag har också känt kärleken till det man skapat eller varit med om att skapa. Den är förunderligt stark och får folk att nästan offra sina liv. Utan den känslan skulle få företag startas, än mindre lyckas generera vinster.
Alla som har startat företag vet hur en ökad efterfrågan känns. Att vara med och skapa något andra vill ha och till och med betala för är fantastiskt.
Alla som har startat företag och lyckats med att göra det större har också känt och sett företagets roll i samhället. Folk får sina arbetsliv där. Man är med och bygger landet och framtiden och gör livet bättre för fler.
Men ingen som har startat företag har någonsin känt att syftet är att betala skatt. Det gäller rimligen även familjen Wallenberg. Om man läser den rikliga litteraturen om dynastin tycks de starkaste drivkrafterna vara en stillsam patriotism, ett distinkt intresse för de bolag man äger och är med och bygger och att vinstmarginalen står sig över tid. Men inte att betala skatt.
Det andra problemet är att man bekräftar en syn på företagandet som gör det lättare för regeringar att slarva med företagandets drivkrafter. Om man talar om sig själv som en skattebetalare blir det lättare för politiker att skaffa sig fogdens mer mekaniska syn på företag och därmed bli kapabel att slå sönder vilka livsverk som helst för att komma åt skattepengar. Om skatt alltid egentligen är det viktigaste med verksamheten behöver man ju inte ta så stor hänsyn till vilka incitament som skattesystemet skapar.
Det tredje problemet är att direktörerna i sin skatteentusiasm även börjat prata om de anställdas skatt som om den också genererades av företaget för att påvisa att företagets bidrag till vård, skola och omsorg är ännu större än bolagsskatten. På kontot kanske det ser ut så, men i moralisk mening äger inte arbetsgivaren den anställdes lön och inte heller den anställdes skatt. Det är och ska vara skillnad på mina och dina pengar.
Man kan organisera vård, skola och omsorg utan en enda skattekrona. Allt kan vara privatfinansierat. Orsaken till att vi inte organiserar välfärden så är en bred övertygelse om att alla ska kunna ta del av den. Det är ett demokratiskt fattat beslut av fria medborgare som anslår sina pengar till det allmänna, inte arbetsgivarens pengar.
Bolagsskatten var från början en slags förmögenhetsskatt, en skatt på bolagets värde. I början av 1900-talet omvandlades den till skatt på vinst och steg från mycket låga nivåer till drygt 50 procent i slutet av 1980-talet. Under 100 år har den varit föremål för skatteplanering och för skattekonkurrens mellan länder, varför den successivt sjunker i takt med internationaliseringen av ekonomin. Betala den gärna, skäms inte i onödan för att hålla den kort och säg aldrig någonsin att den är meningen med livet.
PM Nilsson kunde gärna ha lagt till att bolagsskatten dessutom är destruktiv, tillväxtfientlig, påverkar investeringsbeslut, är konkurrenssnedvridande och extremt krånglig och därför en rättssäkerhetsrisk. Den är helt onödig och dessutom av obetydlig statsfinansiell betydelse; den svarar inte för mer än drygt 5 procent av de totala skatterna i de flesta industriländerna.
Se även
Avskaffa bolagsbeskattningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar