TORVSJÖ KVARNAR

På väg hem efter en veckas fjällvandring i Hemavan, svängde vi av vid Storumans samhälle och tog vägen mot Vilhelmina. Över vattendelaren mellan Umeälven och Ångermanälven. Där kan det mest överraskande hända - och det gjorde det.

Efter en avstickare på några kilometer från vägen mellan Vilhelmina och Åsele ligger det gamla samhället Torvsjö, vid ett vattendrag (Torvsjöån) som så småningom får sitt utlopp i Ångermanälven. Byn anlades 1752, då den första nybyggaren Per Jakobsson från Almsele bosatte sig här, men redan för 7 000 år sedan fanns det människor runt Torvsjön. Längs sluttningen utmed Kvarnbäcken, som rinner ut i Torvsjöån, ligger en rad dammar och kvarnar (skvaltkvarnar, överfalls- och underfallskvarnar), en tröskloge och längst ner en såg och en spånhyvel. Dessutom finns det en häst- eller oxdriven lerbråka för tegeltillverkning, en smedja, en storhässja, en bastu och ekonomibyggnader. Vid ett litet sidoflöde anlades 1918 ett elkraftverk för byns behov. Anläggningarna förföll men under senaste decennierna har de restaurerats, och man kan nu bilda sig en god uppfattning om det hårda slitet för överlevnad här i södra Lappland. I en av byggnaderna finns ett intressant museum.

De hårda villkoren framtvingade de mest ekonomiska (resursbesparande) lösningarna. De relativt lättdrivna skvaltkvarnarna för kornmalning ligger högst i bäckfåran, där vattenflödet är svagt. Likaså lerbråkan - den drevs ju med hästkraft och tunga tegelstenar släpar man helst nerför. En slipsten drivs av ett överfallshjul - stenen ska ju helst snurra vertikalt. Stänk från vattenhjulet fångas på ett fiffigt sätt i en ränna, som leder vattnet mot slipstenen. Anläggningar med hög energiförbrukning - trösklogen och framför allt sågen och hyveln - drivs med överfallshjul och ligger längst ner där fallet är som störst. Det tunga timret flottades nedför Torvsjöån och drogs i land med en spelflotte (som vevades över ån med en lina), vilket också motiverade att såghuset låg längst ner och nära bäckens utlopp i ån. Timret rullades in genom en öppning i långväggen på såghuset, där det hamnade på trissor för att pressas genom de vattendrivna cirkelsågarna eller över hyveleggen och sågas till plankor resp. hyvlas till takspån.

Här producerades allt som behövdes för livets nödtorft: jakt, fiske, korn och potatis, hö och foder till djuren, mjölk, virke, bränsle, energi.

Man förstår att beskattningen av ett sådant samhälle skedde genom leverans av naturaprodukter eller genom betalning från försäljning till omvärlden av en del av produktionen. Varifrån skulle medel annars tas? Några personliga inkomster fanns knappast i ett samhälle så präglat av kollektiva lösningar på överlevnadsproblemen i det förindustriella bondesamhället. De personliga inkomsterna motsvarade helt enkelt värdet av produktionsresultatet, dvs. konsumtionen var lika med inkomsten. Produktionsvolym och kvalitet förslog nätt och jämnt till överlevnad. Genom en kraftinsats hade produktionssystemet (fördämningar, vattenhjul, kvarnar, såg osv) en gång skapats och det kunde underhållas hjälpligt; successiva bruttoinvesteringar motsvarade avskrivningarna; någon ekonomisk tillväxt förekom inte. Däremot blev det då och då ekonomisk tillbakagång när skörden eller jakten slog fel, eller kölden blev för svår.

Vanans makt över tanken har gjort att beskattning av produktionen fortfarande sker trots fullständigt förändrade betingelser; framför allt en sedan mer än hundra år kontinuerligt pågående ekonomisk tillväxt. Hela produktionsresultatet behövs inte längre för omedelbar konsumtion, utan en del kan sparas i företaget för att användas för utbyggnader och göra det effektivare så att det kan producera mera. Vinsterna överstiger uttagen. Genom aktiebolagsformen har ett legalt regelverk skapats för förkovran och kontroll av företagandets resultat och ackumulationen av dess resurser. Det är ingen slump att aktiebolagsformen uppstod i samband med uppkomsten av den fortgående ekonomiska tillväxten. Sålunda tillkom den första lagstiftningen om aktiebolag år 1848 (K.F. den 6 oktober 1848). En mera utvecklad lag tillkom genom SFS 1895:65. De ackumulerade värdena skapas ur företagandets vinst, dvs. de framställda tillgångarna och tjänsterna värderas högre än insatta produktionsresurser. En del av detta behålls i företaget. Hur kan någon komma på den befängda idén att beskatta ackumulationen av dessa resurser? Att beskatta bolagsvinster! Det är ju som att såga av den gren man sitter på, eller att förkorta stavhopparens stav. Det är detsamma som att beskatta en del av värdet av den nyinvestering som anläggningarna i Torvsjö en gång i tiden utgjorde.

Besök Torvsjö och begrunda förfädernas slit, förundras över att människor överlevde och beundra de listiga lösningarna på deras produktionsproblem. Förvånas över att vi hundratals år senare i en helt ny ekonomisk miljö fortfarande beskattar/bestraffar effektiv produktion.