Just nu används alla resurser som inte krävs för att medicinskt hantera Coronapandemin till att rädda det ekonomiska livet; stöd i alla former vräks ut över företag och organisationer.
Nej förresten, inte riktigt alla. Finansdepartementet har kommit med ett betänkande, Fi2020/01338/S1. Visserligen välkommet, eftersom det lindar ett misstag i den senaste lagstiftningen om skärpning av bolagsbeskattningen; den som infördes den 1 januari 2019 för att begränsa rätten till avdrag för räntekostnader. En lagstiftning, som med 100-%ig sannolikhet skulle kräva justeringar för oavsedda konsekvenser. Betänkandet kallas Justerande bestämmelser avseende avdrag för koncernbidragsspärrade underskott och avdrag för negativt räntenetto.
Bara lyssna på orden!
Börja bakifrån. Negativt räntenetto; det var lagstiftningen om det som behövde justeras. En ny skatterättslig företeelse, negativt räntenetto, som krävde nya definitioner och begrepp för att stävja ett problem som uppkommit p.g.a. idén om ekonomisk dubbelbeskattning av aktiebolag, en idé byggd på föreställningen att bolagskapital skulle ha en större skattekraft än privatkapital.[1] Den uppfattningen har övergivits sedan länge, men lånekapital är fortfarande gynnat i förhållande till egetkapital, eftersom kostnaden för lån, räntan, är avdragsgill.
Koncernbidragsspärrade underskott. Genom lagstiftning 1955 skärptes reglerna om företagsbeskattning; fri lagervärdering upphörde och räkenskapsenlig avskrivning infördes. Konsekvensen blev att företag inte alltid kunde parera en förlust med uppskrivning av reserver. Krav på regler om förlustavdrag uppkom därför, och sådana regler infördes 1961. Men inte utan begränsningar! Sedan dess har begränsningarna justerats både uppåt och nedåt, och den nuvarande regleringen innehåller en regel som begränsar rätten till avdrag om bolaget har tagit emot koncernbidrag. Det är den som nu ställt till problem.
1955 års lagstiftning kompletterades 1965 med regler om koncernbidrag för att möjliggöra att verksamhetheter som var uppdelade på separata aktiebolag inte skulle riskera att beskattas hårdare, än om all verksamhet var koncentrerad till ett enda bolag. 1955 års regler ökade ju risken att förluster kunde uppkomma i enstaka bolag även om koncernen gjorde vinst. Även de reglerna kringgärdades av att antal begränsningsregler, framför allt för att principen om dubbelbeskattning skulle upprätthållas.
Vad är det för värden finansdepartementet slåss för? Bolagsskatten har aldrig – oavsett om skattesatsen varit närmare 60 procent (som före 1991 års skattereform) eller ca 20 procent som f.n. – inbringat skatter på mer än ensiffriga procentandelar av de totala skatterna. Den är extremt komplicerad, ger utrymme för skatteplanering - inte minst internationell, vilket ger upphov till tvister mellan länderna om beskattningsunderlagets storlek och fördelning. Det filigransarbete som läggs ned på bolagsskatten, står inte i rimlig proportion till skattens betydelse. I själva verket är skatten destruktiv och onödig. Skatten är en avgift på nettoinvesteringarna (i den skattepliktiga delen av) näringslivet. Skatten höjer avkastningskraven och håller tillbaka investeringarna och därmed sysselsättning och konsumtion. Skatten övervältras till 100 procent på löntagare, konsumenter och aktieägare och minskar skattebaserna för löner, konsumtion och utdelningar. Bolagsskatten är därför endast ett förtida uttag av skatter som skulle uttagits i nästa led och ger därför i det långa loppet ingenting. Inga andra än fysiska personer bär skattebördan.
Bolagsbeskattningen är precis raka motsatsen till de ansträngningar som nu görs för att desperat räta upp Sveriges ekonomi. Varför har vi en skatt på nettoinvesteringar? Det är hög tid att på allvar diskutera att avskaffa bolagsbeskattningen. Just nu när det ekonomiska livet gungar rejält, är det verkligen på sin plats. Ett sätt att fördela det företagsstöd som f.n. diskuteras vore att betala tillbaka de bolagsskatter som företagen erlagt under senaste år.
Förhindra företagsdöden - avskaffa bolagsbeskattningen.
[1]
[1] Se t.ex. BevU 1893:18 s. 21 ff ”…hvadan den
skatt, staten af [vissa institutioner] utkräfver, endast är att anse som en
skyldig vedergällning för de förmåner, samhället sålunda skänker dessa
inrättningar. Särskildt har
denna synpunkt gjorts gällande beträffande aktiebolagen.
---- Synnerligast aktiebolagen,
hvilka visat sig vara en mycket lämplig form för sådana företag, som för sin
verksamhet kräfva stora kapital, äro inrättningar, som i vår tid erhålla en
ständigt växande utbredning och i allt större och större mån draga till sig det
inom samhället disponibla kapitalet. Den ifrågasatta särskilda beskattningen
torde derför och i regeln blifva jemförelsevis mindre känbar.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar