RÄNTEAVDRAGEN IGEN

Det verkar som tidningarna numera mindre ägnar sig åt att sprida nyheter än åt att låta journalisterna sprida sina egna tankar och tyckande. Otaliga är de krönikörer som fyller tidningssidorna med sina funderingar om ditt och datt. På SvDs näringslivssidor finns det ett antal journalister som oförblommerat i sin nyhetsrapportering uttalar sig om vad företagen, bankerna, riksbanken, myndigheter m.fl. gör för fel, och vad de i stället borde göra. All text måste numera läsas med tanke på att sakförhållanden inte bara kan vara (oavsiktligt) felaktigt beskrivna eller missvisande (som det alltid varit), utan att det är journalisten som vill profilera sig och driva kampanjer. I SvD har Carolina Neurath dragit igång en "diskussion" om rätten till avdrag för räntekostnader. Hon tycker sig finna att politikerna menar att ingenting behöver göras, medan ekonomerna är motståndare till avdragsrätten. Det gäller räntor på bostadslån och att ränteavdraget innebär en subvention som bara bostadsägare får. Avdragsrätten stimulerar till skuldsättning och driver upp bostadspriserna.

För politikerna är det förstås känsligt att höja skatten för bostadsägarna genom att avskaffa ränteavdragsrätten. Ännu svårare verkar det vara att höja fastighetsbeskattnigen, att döma av reaktionerna på det nyligen presenterade förslaget att schablonbeskatta bostäder efter bostadsytan. Endast Miljöpartiet tycks vara kritiskt till avdagsrätten, men så lär väl partiet inte heller behöva ta ansvar för att genomföra en sådan lagstiftning.

Ränteavdraget skapades vid en annan tid när den ekonomiska politiken såg annorlunda ut, säger Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson och förklarar att avdraget var nödvändigt under en tid när Sverige hade en hög fastighetsbeskattning. Vi har inte längre den fastighetsskatten, så jag tycker inte att det finns samma argument för att ha ett ränteavdrag i dag.

Nja, så var det inte.

Ränteavdraget kom till av systematiska skäl.  Samma systematiska skäl som Anders Borg åberopar, enligt Neurath. Beskattar man kapitalavkastning, så måste man ge avdrag för räntekostnader. Redan i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt medgavs i 10 § avdrag för "ränta å gäld". Någon begränsning fanns inte - inte heller infördes någon sådan när lagtstiftningen moderniserades genom 1928 års kommunalskattelag.

Påståendet att avdragsrätten skulle ha berott på någon effektiv fastighetsbeskattning saknas det grund för. -  Inte ens när egnahemsbeskattningen blivit så ineffektiv att särskild schablonbeskattning måste införas år 1955. Då skulle 2,5 procent av taxeringvärdet tas upp som inkomst och från den inkomsten fick avdrag göras för räntor och tomträttsavgäld - men inga andra kostnader.  Inkomstberäkningen var så beskedlig att underskott regelmässigt uppkom. När taxeringsvärdena successivt höjdes, sänktes procentalet för schablonbeskattningen.

Nej, avdragsrätten följde av den principiella uppfattningen att räntor är en beskattningsbas. Inkomsträntor skulle beskattas. Då måste räntekostnader vara avdragsgilla. Annars uppkommer en skattebas utan ekonomiskt underlag - både på samhällsnivå och på det individuella planet. Dessutom fanns det knappast några konsumtionskrediter på den tiden, så skattelindringen på grund av avdragsrätten på räntan saknade i praktiken motsvarighet av någon belastning genom beskattning av avkastningen av nyttiggörandet av lånen.

Numera är mycket annorlunda.

Konsumtionskrediterna är omfattande. Nyttiggörandet av den avkastningen beskattas inte - och är troligen av tekninska skäl inte åtkomlig för beskattning. Nyttiggörandet av bostadskrediter beskattas långt under sitt marknadsvärde. Endast monetär kapitalavkastning i form av räntor och aktieutdelning blir i praktiken beskattad fullt ut.

Eftersom varje ränteintäkt har sin motsvarighet i en räntekostnad borde räntebetalningar kunna exkluderas ur skattesystemet. Och eftersom en stor del av ränteinkomsterna tillfaller skattefria subjekt och utländska skattesubjekt, skulle en sådan reform leda till högre skatteintäkter för staten. En sådan reform skapar dock oöverstigliga tekniska problem inom företags-/bolagssektorn. Men även det problemet är möjligt att lösa. Avskaffa bolagsbeskattningen. Den är, enligt Anders Borg, den farligaste skatten för investeringar och tillväxt.  Den är dessutom extremt komplicerad, rättsosäker och av systematiska skäl helt onödig. I det långa loppet ger den inte ens några skatteintäkter!

Nu, när räntorna är extremt låga och behovet av stimulans av näringslivet är stort och den svenska kronan är besvärande stark, är rätt till för en sådan reform.